30 september 2007

Animevinjetter

Intro- och slutvinjetter till animeserier är nästan ett helt litet subfenomen i sig inom animevärlden. Det vanligaste är väl att man sitter och skrattar åt hur innehållslösa teterna är; oftast innehåller de en hel massa ord, men säger egentligen ingenting alls. Kort exempel från slutvinjetten till Claymore, Danzai no Hana ~Guilty Sky~ av Riyu Kosaka:

Like an eternally-blooming flower's beauty,
The persistent feelings continued to blossom in my heart.
The clouds are torn into pieces in the guilty sky,
I embraced tightly the neverending remorse.

Så här är det oftast. En massa gulligt pladder till en intetsägande schlagermelodi. I Japan går det säkert hem hur bra som helst. Där används anime för att introducera nya artister och få folk intresserade av deras musik. Ett litet symbiosförhållande mellan anime- och musikbranscherna.

Något annat som kan vara mycket underhållande med sån här vinjettmusik är engrish. När japanerna väver in engelska ord här och där i texterna, tydligen bara för att de tycker det låter coolt eller nåt. Det kan låta ganska roligt i sig, men ibland blir det ännu bättre tack vare deras kompletta brist på grammatik. Slagordet "Love's all way!" från vinjetten till Azumanga Daioh, Soramimi Cake av Oranges & Lemons, är en klassiker. Eller vad sägs om de här raderna från första slutvinjetten till Pani Poni Dash, Girlppi av Mika Watanabe:

Everyday, nice to meet you
everybody, you and I
...
Go go school carnival!
Go go special magic love!
...
Go go school carnival!
Go go sweet falling love!

Mmm, mycket vackert. Hur som helst, även om många många vinjetter mest är skräp så är de en egen liten konstform i sig, och det finns många som är mycket bra och minnesvärda. Här kommer min lilla topplista:

1. Paranoia Agent
Introvinjett: Yume no Shima Shinen Kouen av Susumu Hirasawa
Helt fantastisk. Vinjetten består helt och hållet av människor från serien, ståendes på en massa olika, mer eller mindre osannolika platser; mitt i en rusande trafikkorsning, på ett bord i en restaurang, på en bergstopp, på månen, fallandes från himlen. Och alla skrattar. Och skrattar och skrattar som om de aldrig ville sluta. Det är bara det att de, i den faktiska serien, egentligen inte har något alls att skratta åt. Känslan är unik. Och musiken sen. Jag rekommenderar stark att ta en titt på soundtracket till Paranoia Agent, helt och hållet gjort av Susumu Hirasawa, för en underbar och annorlunda musikalisk upplevelse.

2. Dragon half
Slutvinjett: Watashi no Tamagoyaki av Ludwig van Beethoven och Kotono Mitsuishi
En klassiker. En hård slakt på ett gäng Beethoven-verk, och en text som översätts till, ungefär:

Du får inte ta tomaten
Den är min
Du får ta bläckfisken
Jag tycker inte om hur den ser ut.

Alltsammans framfört av Mitsuishis blixtsnabba tunga. Ingen lämnas oberörd.

3. Ergo Proxy
Introvinjett: kiri av MONORAL
Texten är på engelska och framförd, gudskelov, av någon som faktiskt kan riktigt engelska, men säkert skriven av en japan. En del textrader verkar lite konstiga, som "you refill my place". Men det är vackert. Mycket mycket vackert.

4. Pani Poni Dash
Introvinjett: Kiiroi Vacances av Eiji Kawai och Kensaku Saitou
Den här tittar jag på lite då och då när jag vill pigga upp mig. Det funkar varje gång.


5. Cowboy Bebop

Introvinjett: Tank av Seatbelts
En riktig klassiker. Lika skön som serien i sig.

Utom tävlan måste jag bara nämna två till: Först slutvinjetten till Kare Kano, Yume no Naka e, framförd av Enomoto Atsuko och Suzuki Chihiro (vet inte vem orginalartisten är). Mycket vackert, och snyggt ackompanjerat av uppsnabbade bilder från en kamera som rusar fram genom olika vardagliga omgivningar, utan en människa i sikte. Och till sist, Introvinjetten till Bokusatsu Tenshi Dokuro-chan, med samma namn som serien, framförd av Saeko Chiba. Blodtörsten kontrasteras snyggt av världens bästa Mahou Shoujou-trollformel: Pipiru piru piru pipiru pi!

29 september 2007

Nu är mörkret...

...på väg. Nu börjar en tid av mörka njutningar.

Mörk musik. Anna Ternheim. Alice in Chains. R.E.M.

Mörkt kaffe. Espresso och Zoegas extra mörkrost, Forza.

Mörkt te. Lapsang Souchong. Låt sjuda länge, länge.

Mörka serier. Neil Gaiman. Sandman. Död och drömmar. Is the shit.

Mörkt öl. Blackwytch, Hobgoblin och Guiness.

Mörka kvällar. Promenader i mörka varma kläder.

Mörka känslor. Lika sköna som ljusa, fast annorlunda.

Mörk anime. Berserk och, sist men inte minst, Darker than Black.

24 september 2007

Diktatorfest

På lördag är det diktatorfest i LOLektivet. Då bjuder vi på lösmustascher, spelar vinylskivor med rysk marschmusik och dricker temadrinkar, som till exempel Ansluß (Strohrom och Jägermeister) och Cuba Libre. Om du tycker att detta är din typ av humor är du mycket välkommen!

Etiketter:

21 september 2007

Battle Angel Alita

Ahhh, det var längesen. Längesen det vara bara jag, mörkret och dataskärmen. Och musiken. För en gångs skull, inga distraktioner, sinnesstämningen den rätta. Det kan jag nog tacka Roy Andersson för; var just på premiären av hans nya film, Du Levande, tillsammans med Viktor, Jonas och Simon. Snällare än Sånger från andra våningen, mindre dystopi, mindre surrealism. Ändå nästan samma sak. Hans filmer är ju nästan inga filmer, utan mer som målningar. Funderade på hur upplevelsen av en Roy Andersson-film skiljer sig från upplevelsen av en "vanlig" film. Kom på att det är nästan samma känsla som att läsa en riktigt bra serie. Man får ta den tid man vill för att betrakta bilderna, läsa en rad dialog i taget och låta den sjunka in innan man flyttar blicken till nästa. Och sedan till nästa bildruta. Helt i sin egen takt. Och i Du Levande är det nästan samma sak. Man får precis den tid man behöver för att ta till sig allt innan man går vidare. Ett underbart sätt att ta till sig kultur, och Roy Andersson är en av de få som gör film på det sättet och lyckas.

På tal om serier; när jag sade att det bara var jag, mörkret och dataskärmen lät det kanske lite torftigt. Men dataskärmen är full av kultur, full av känslor, full av kamp, desperation, glädje, galenskap, hopp och förtvivlan. Full av manga.

Närmare bestämt Battle Angel Alita - Last Order. Efter att ha avslutat de nio volymerna i den första mangan kunde jag inte hålla mig borta länge från fortsättningen. Den är ju så vacker. Ond, blodig död på nästan varje sida; kroppar slits i stycken i varje kapitel och oftare än inte är det folks hjärnor som flyger sin kos. I denna framtidsvision är den nämligen det enda de flesta människor har kvar att fästa sin själ vid; resten kan lätt bytas ut, som att byta reservdelar på en bil. Om resultatet ser ut som en människa, en robot eller bara en konstig maskin spelar mindre roll. När Alita faller mot marken och allt som finns kvar av henne är hennes huvud och ena armen, så vet vi att det ingalunda är slut med henne. Så länge hennes hjärna är intakt handlar resten bara om hur länge doktor Ido får leta på soptippen för att hitta ersättningsdelar.


Varför dras jag så till denna cyberpunk? I Alitas hem, the Scrapyard, är livet billigt; ingen stannar ens för en andra titt när någon ligger död med spräckt skalle på gatan. Folk dödar varandra för att sälja ryggraderna på svarta marknaden. Endorfinknarkare äter andras hjärnor för att tillgodose sitt beroende. Jag undrar just varför jag dras till denna bild, och speciellt denna ständiga påminnelse om att den mänskliga skälen ryms i sin helhet i ungefär ett kilo biologiskt material, varav det mesta är fett, skyddad endast av ett ack så skört skal av kalcium. Och att denna klump likaväl skulle kunna ersättas av ett datachip.


Kanske för att kontrasterna blir så mycket skarpare. För hoppet finns trots allt kvar hos somliga, inte minst hos Alita själv, och hoppet och kärleken blir så mycket starkare och viktigare mitt ibland all död och ondska. Till en början är Alita bara en bortslängd sak; några skrotdelar runt en mot alla odds fortfarande levande hjärna. Ingen vet hur länge hon legat där på soptippen eller vad hon var innan hon blev bortkastad. Men Doktor Idos kärlek ser någonting i hennes artificiella ansikte, något som får honom att återuppliva henne och fostra henne som en dotter. Och det räcker.

Alita själv kunde inte bry sig mindre om vilka material hon är gjord av. Silikon eller kol, hjärna eller chip. Hon frågar inte efter vad själen är. Hon vet vad som är viktigt. Och det räcker.

På så sätt fyller dödandet och lemlästandet en mycket konkret konstnärlig funktion. Kallt och obarmhärtigt blir den mänskliga kroppen sliten i stycken; armar, ben, hjärna och inälvor; allt blir behandlat som döda föremål som går att stjäla, köpslå med, byta ut och ersätta. På samma sätt slits den mänskliga tillvaron i stycken; saker som social trygghet, biologiskt släktskap, ägodelar och tak över huvudet blir brutalt krossade. Allt för att sätta fokus på de saker som verkligen spelar någon roll. Tro, hopp och kärlek. Och alla tre framstår med en lysande klarhet i slutet av den nionde volymen.

Måste också nämna att Battle Angel Alita innehåller den bästa och mest levande inkarnationen av en "galen vetenskapsman" jag någonsin sett. Doktor Desty Nova (trots det något korkade namnet) slår vilken Frankenstein som helst med hästlängder. Den kyliga självklarheten i allt han gör och säger, hans lika kyliga, självklara uppsyn och nästan uppsluppna manér, tillsammans med den ofattbara omänskligheten i hans experiment ger en kontrast som verkligen känns som själva definitionen av "galenskap". Hans förvaringsrum fullt av "failures" får rummet med de misslyckade experimenten från Alien: Resurrection att se ut som en barnkammare för pokemon.

Etiketter: , ,

20 september 2007

Nygammal Äpp!

Torsdag om två veckor, 4 oktober, är det äntligen dags för första nya gamla ÄoPoP:n. Då är det öppen hus i LOLektivet för alla som tycker att torsdag är dagen för ärtsoppa, pannkakor och punsch. Droppa in efter skolan, käka ÄoPoP till självkostnadspris, plugga ikapp tillsammans, sy på overallen och ha allmänt trevligt. Hoppas att det slår väl ut så att det blir en nystart på den gamla traditionen. Fler kollektiv kanske blir intresserade av att göra samma sak så att vi kan turas om. Det är ju liksom en perfekt torsdagsaktivitet när det inte är kravall. Overall är det förstås som gäller, om du inte har tänkt ha den till att sy fast saker på.

Vi ses då!

Etiketter:

18 september 2007

I'm an all-nighter...

Jajjemän, en riktig all-nighter blev det. Har suttit och jobbat på mitt spel ända sedan förra blogginlägget. Men nu är det äntligen i dugligt skick, vilket kanske är mer än vad man kan säga om mig. Nu iväg till föreläsning, och sen blir det playtest klockan 13. Lägger väl upp'et nånstans på nätet sen när jag gjort det hela distribuerbart.

Etiketter:

17 september 2007

Andra träningen

"Och nu, mina damer och herrar, dansar ni salsa!"

Dessa ord utbrast Eddie Cool mot slutet av träningen idag, och jag var nära att hålla med honom. Det börjar bli roligt. Riktigt jäkla roligt till och med, så att man inte riktigt kan stå still mellan varven. Man börjar fatta rytmerna i den konstiga musiken, grundstegen börjar sätta sig i kroppen och man vågar shejka loss lite grann. Sen beror det ju rätt mycket på vem man dansar med också. Dansade med Evelina idag till exempel, en fellow smålänning som varit med förr och dansat bugg bland annat. Det var verkligen skillnad på henne och många av nybörjartjejerna. Vänster, in, höger, in; 1, 2, 3... 5, 6, 7; snurr snurr. Jäkligt kul. Innie lovade mig när jag först sade att jag skulle börja dansa att jag skulle vara "helt full av endorfiner och oxytociner" efter ett tag, och jag börjar så smått förstå vad hon menade.

Lite kul var det ju också när jag som av en slump träffade Linus på vägen hem (en helt annan, inte min onda tvilling). Sade att jag hade vart och dansat salsa. "Jaha, med Eddie då ja." Linus (jag alltså): (O_o) Wut!? Jodå, världen är precis så liten som det verkar ibland. Eddie är även Holgerspexare när han inte lär ut salsa. Och vad mer är; han är D-are! Jajjemän, allas vår lord of the dance Eddie är sunkig teknolog. Och jag som kände mig pinsam när Evelina frågade vad jag pluggade. Jag ska aldrig mer skämmas över att vara datavetare.

Och nu till att dra en all-nighter för att bli klar med workshop tre i speldesignkursen. Ett litet äventyrsspel i miniatyr blir det. Bara en del jobbig grafik kvar, plus att lägga in ljudeffekter. Och koda ytterligare ett par enstaka objekt. Och avbugga dem. Och gå igenom dialogen en gång till för att se så allt stämmer. Suck. Vi ses i gryningen, sköna kudde.

Etiketter: ,

15 september 2007

Middag

Igår var det middag här hemma, med några av de trevligaste människor jag känner. Bland andra Emelie och Andreas, som jag båda träffat genom Innie, och som jag därför trodde kände varandra, men som visst inte gjorde det. Så här skrev Emelie om det.

Emelie är vegan och hade med sig sin vän Saeed, som är muslim, så jag fick prova på att laga vegansk mat till dem. Lyckades rätt bra för att vara första gången tyckte jag, med Emelies hjälpande hand. Som tur är var receptet lätt att veganisera: köttbuljong blev grönsaksbuljong, creme fraiche blev "yofu" och fläskkött blev "tzay". Har man lärt sig ett par nya ord också.

Lite mat, lite dansmatta, lite Tetris Attack (LOLektivets nya nationalspel). Men ingen Wii, till Andreas stora förtret. Ska komma ihåg att köpa nya batterier till nästa gång, Andreas.

Och sen animefilmen Whisper of the Heart, som jag hade hört så mycket bra saker om att jag vågade föreslå den utan att ha sett den. En "slice-of-life"-film, kan man säga, utan mycket till plot. Väldigt fin ändå och rätt rolig på sina ställen, men faktiskt lite väl långsam för min smak. Jag brukar gilla den här typen av film, men jag måste säga att det finns betydligt bättre saker att se än den här i så fall, kanske framför allt My Neighbor Totoro, The Girl Who Leapt Through Time och Kiki's Delivery Service.

Tack för en riktigt bra kväll, allihop!

Etiketter: ,

10 september 2007

Salsa

Efter första tillfället på salsakursen är det ju nästan obligatoriskt att avlägga en liten bloggrapport, även om jag är rätt trött, och mest vill sova. Skitmycket att göra i skolan nu också, även om nästan allt är roligt. Hur som helst; att dansa var mycket trevligt. Nervöst, såklart, både inför dansen i sig och alla nya människor, vilka till 50% bestod av kvinnor, vilket ju är en grov snedfördelning jämfört med min vanliga umgängeskrets. Nervositeten luckrades dock snart upp när det kom till själva dansandet, som hittills inte är farligt invecklat. (Och mycket pedagogiskt instruerat av vår lärare Eddie, som antagligen är medlem av coola människors motsvarighet till Mensa.) Man går till höger, vänster, framåt eller bakåt. Svårast var kanske att hålla takten med den skumma salsamusiken. Som kille ska man ju också föra, vilket också är ovant. Men kul. Ser fram emot att bli säkrare och kunna släppa loss och improvisera mer. Folket var en högst blandad skara. Bara en handfull som har dansat förut, vilket var en lättnad. Killarna märkte man ju knappt av, eftersom man bara dansar med tjejerna. Bland de var några äldre, några yngre, några som verkar väldigt trevliga och en eller två som verkar lite skumma. På det hela taget ser jag i alla fall fram emot nästa vecka.

Good fight, good night.

Etiketter:

08 september 2007

Dagen efter animenatten

Ahhh, längesen man gick och lade sig till en vacker soluppgång. Klarade hela natten på chips och kaffe, även om det var segt på slutet. Kan konstatera att SVT mestadels har varit duktiga; de satte ihop en mycket bra mix av anime, som nog lyckades på alla sätt; jag som något av en veteran fick i mig nya saker, och de som inte sett mycket anime förut fick ett rätt så representativt tvärsnitt av de bästa sakerna med anime. Alla filmerna höll hög till mycket hög klass (hela vägen upp till världsklass faktiskt), den ena var inte den andra lik, och de presenterades i en intelligent komponerad ordning.

En liten miss var dock att de använt sig av Simon Lundström för att presentera programmet och låta honom förklara för hela Sverige vad anime är, (vilket han tydligen har rätt till i sin roll som "animeintroduktör" eller "mangaentusiast") därigenom hällandes ytterligare vatten på fördomskvarnarna. Simon pratar mycket om nördar, och verkar tycka att det är helt naturligt att se anime som något i grund och botten nördigt. Han säger det inte rakt ut, men han är uppenbarligen en nörd själv, och skäms säkert inte för det. Eller, det borde han i alla fall inte göra. Det är lite svårt att förstå om han faktiskt tycker att anime är ett bra och värdefullt medium som förtjänar den uppmärksamhet och de speciella känslor det väcker hos sina tittare (oberoende av vilka lappar samhället har råkat fästa på dessa tittare), eller om han egentligen hyser ett hemligt förakt för alla (inklusive sig själv) som låter sig fascineras av det. Som om det är okej att tycka om anime, så länge man kommer ihåg att skämmas för det lite grann, att det gör en till en lite, lite sämre människa.

När Orvar Säfström sitter i TV och pratar sig varm om film känner han inget behov av att ursäkta sig för sitt brinnande intresse. Därmed reflekterar folk heller inte över tanken att det skulle vara något att skämmas för. Varför gör inte du likadant, Simon? Omfamna det du kallar för din nördighet; egentligen borde det kanske istället kallas sunt intresse och fascination, vilket är något som varje människa på jorden med lite blod i ådrorna har.

Nåväl, vidare till själva filmerna.

Spirited Away
- Givetvis får den störste och mest erkände animeregissören, Hayao Miyazaki, inleda. Inte mycket att säga som inte redan sagts; han är - välförtjänt - den vanligaste inkörsporten till nya animefans i Sverige idag.

Anime Uncovered - Paus i fältstudierna för lite teori: en kanadensisk dokumentär om fenomenet anime. Trevligt med lite diskussionsvirke i TV-soffan.

Perfect Blue - Denna höjde jag genast från en fyra till en femma efter denna tredje titt. Satoshi Kon kan aldrig låta bli att använda sig av sitt favoritgrepp; att blanda fantasi och verklighet i samma scen, oftast på ett sätt som gör båda precis lika relevanta. Det funkar olika bra olika gånger. Sömlöst och vackert (och mycket sparsamt använt) i Tokyo Godfathers, som huvudtema i Paprika, och kanske mindre lyckat och lite onödigt i (den annars mycket trevliga) Paranoia Agent, avsnitt fem. Men i Perfect Blue är det inget mindre än rent geni. De olika verklighetsuppfattningarna flödar in i varandra så harmoniskt att det krävs ett mycket skarpt öga och flera tittar för att avgöra hur det faktiskt ligger till, om det ens är möjligt fullt ut. Klockrent, i ordets rätta bemärkelse.

Animation Runner Kuromi - Nattens första nyhet för mig. Intensiv komik och en - tydligen - mycket sanningsenlig parodi på livet på en animationsstudio. Nidbilderna av de olika tecknarna utstrålar helt egna liv, och man förstår direkt att de måste vara tagna från riktiga människor. Ser fram emot att se uppföljaren.

Voices of a Distant Star - Mycket vackert. Sett förut ett par gånger, så det känns väl lite långsamt kanske, men ändå; mycket, mycket vackert.

Kakurenbo - Här började jag bli lite väl trött. Stämningen som det pratas om gick mig nog lite förbi, ända fram till slutet, när den verkligen kändes unik. Då var jag nog ännu mer fascinerad av animationstekniken; nästan helt gjord i 3D, men ändå ser det ut och känns som en vanlig 2D-anime! Precis så här har jag tänkt förut att anime borde göras, nu när tekniken finns; använd cellshading, men smeta för guds skull inte på med 14 nyanser på varje yta, så att både människor, prylar och fordon glänser som insmorda i glidmedel. Gå den andra vägen istället; tona ner effekterna, och försök låtsas som om ni egentligen hade tecknat filmen på traditionellt sätt. Resultatet känns inte som en ny Appleseed, utan bara som en riktigt, riktigt levande anime.

Grrl Power - Verkligen läge för att höja tempot här. När man läser beskrivningen av handlingen verkar Grrl Power vara mest för barn, och det kan nog tänkas att de är huvudmålgruppen. Stilen är enkel och gullig och handligen mycket lättfattlig. Man börjar snabbt le och snart skratta åt den intensiva komiken. Men när det sedan kommer till sensmoralen känns det inte lika barnsligt. "Lita inte på att någon annans råd ska räcka för att du ska klara dig i livet: för att lyckas måste du själv lära dig hur livet fungerar genom erfarenhet." En frisk kontrast till nästan all amerikansk barnfilm, som ju ofta går ut på att pränta in någons ensidiga syn på verkligheten genom predikningar.

Stormy Night - Hm, hm, hm. Måste kanske ses igen. Vet inte om jag tyckte om eller inte. Är det här ett dåligt försök att imitera Disney (typ Micke och Molle), eller tillför den någonting nytt till temat om "vänner mot alla odds"? En varg och en get - i normala fall jägare och potentiell middag - blir så goda vänner att de offrar allt - alla andra vänner, all form av social trygghet, och till slut (kanske? *spoiler-proof*) sina liv - för att få vara tillsammans. Vackert, sentimentalt eller perverst?

Etiketter:

05 september 2007

Allmän uppdatering

Längesen det blev bloggat nu, så här kommer i alla fall en generell uppdatering. Det mest går fint. Jag är grymt nöjd med mina kursval för den här terminen. Läser:

TDDB84 - Designmönster
TDDC93 - Programutvecklingsmetodik teori
TDDC29 - Design och programmering av datorspel

Första gången på 3+ år som samtliga kurser verkar hänga ihop och bilda en helhet. Och alla är intressanta (nästan). Alla är i alla fall pragmatiska och känns verklighetsförankrade, och undervisas av människor som varit ute i arbetslivet och vet hur det är i skyttegravarna. Det känns som att om jag hänger med ordentligt den här terminen så har jag tagit första steget från hacker till mjukvaruarkitekt. Äntligen!

LinDai har fått en rätt bra start. Visning i tisdags med 15-20 pers, och de som var där verkade gilla det. På fredag blir det uppesittarnatt i LOLektivet för de som orkar.

Kalasmottagningen idag. Trots värkande fot var jag där på rent jävelskap för att jag gett mig fanken på att se The Sounds live. Har missat fler än ett tillfälle tidigare, så det var typ dags. Var väl trevligt, men ingen jättehöjdare. Publiktrycket var ju inte det bästa direkt. Och så den förbannade foten. Antagligen är den sprucken. Och om det var dumt att ådra sig skadan från första början (det var det) så är det kanske inte direkt smartare att gå och dra på skiten. Och efter blicken jag fick från min omtänksamma vän, nyblivna sjuksköterskenollan Innie idag blir det nog ett samtal till VC imorrn. Tack Innie; du är klok. Det är inte jag.

Också bra: scorade ett helt gäng märken från vänsektioner och föreningar och sånt på Kalas. Nu har jag arton (18) märken att sy fast på ovven. Jippi!

Och där var avsnitt 23 av Claymore färdigtankat också. Det blir lagom innan sängen. Godnatt världen; hoppas du är lika vacker imorgon som du var idag.

Etiketter: