Lås, pinne och två rykande tunnor

Äntligen äntligen har jag en vettig digitalkamera. Den är grym. Min nya mission är att ta bilder på allt jag ser. Här, till exempel, är min nya väggbonad:


Så här enkelt gör man en så här fin plansch, med motiv från sin favoritfilm/anime/4chan-meme/etc:

1. Hitta en bild du vill använda.
2. (valfritt) Använd till exempel Paint Shop Pros standard-shapes för att lägga in pratbubblor. Skriv texten med något gratis typsnitt av comic-typ, till exempel SmackAttack BB som jag använde.
3. Förstora upp bilden i ett vettigt grafikprogram till ganska stor storlek, till exempel 10 gånger originalstorlek (inte strikt nödvändigt, men kan ge bättre resultat i slutet).
4. Kör filen genom det eminenta gratisprogrammet Rasterbator.
5. Hitta nån billig stans att skriva ut de resulterande pdf-filerna.
6. Klipp, tejpa och häftmassa upp det hela på väggen (pilligt).
7. ???
8. Profit!

P.S. Jag skäms att erkänna, men känner mig som ett lock-stock-freak ändå nödgad att påpeka, att ett av citaten på bilden är felaktigt. Repliken "Oh, an' one more thing." lyder egentligen "There is one more thing." D.S.

Battle Angel Alita

Ahhh, det var längesen. Längesen det vara bara jag, mörkret och dataskärmen. Och musiken. För en gångs skull, inga distraktioner, sinnesstämningen den rätta. Det kan jag nog tacka Roy Andersson för; var just på premiären av hans nya film, Du Levande, tillsammans med Viktor, Jonas och Simon. Snällare än Sånger från andra våningen, mindre dystopi, mindre surrealism. Ändå nästan samma sak. Hans filmer är ju nästan inga filmer, utan mer som målningar. Funderade på hur upplevelsen av en Roy Andersson-film skiljer sig från upplevelsen av en "vanlig" film. Kom på att det är nästan samma känsla som att läsa en riktigt bra serie. Man får ta den tid man vill för att betrakta bilderna, läsa en rad dialog i taget och låta den sjunka in innan man flyttar blicken till nästa. Och sedan till nästa bildruta. Helt i sin egen takt. Och i Du Levande är det nästan samma sak. Man får precis den tid man behöver för att ta till sig allt innan man går vidare. Ett underbart sätt att ta till sig kultur, och Roy Andersson är en av de få som gör film på det sättet och lyckas.

På tal om serier; när jag sade att det bara var jag, mörkret och dataskärmen lät det kanske lite torftigt. Men dataskärmen är full av kultur, full av känslor, full av kamp, desperation, glädje, galenskap, hopp och förtvivlan. Full av manga.

Närmare bestämt Battle Angel Alita - Last Order. Efter att ha avslutat de nio volymerna i den första mangan kunde jag inte hålla mig borta länge från fortsättningen. Den är ju så vacker. Ond, blodig död på nästan varje sida; kroppar slits i stycken i varje kapitel och oftare än inte är det folks hjärnor som flyger sin kos. I denna framtidsvision är den nämligen det enda de flesta människor har kvar att fästa sin själ vid; resten kan lätt bytas ut, som att byta reservdelar på en bil. Om resultatet ser ut som en människa, en robot eller bara en konstig maskin spelar mindre roll. När Alita faller mot marken och allt som finns kvar av henne är hennes huvud och ena armen, så vet vi att det ingalunda är slut med henne. Så länge hennes hjärna är intakt handlar resten bara om hur länge doktor Ido får leta på soptippen för att hitta ersättningsdelar.


Varför dras jag så till denna cyberpunk? I Alitas hem, the Scrapyard, är livet billigt; ingen stannar ens för en andra titt när någon ligger död med spräckt skalle på gatan. Folk dödar varandra för att sälja ryggraderna på svarta marknaden. Endorfinknarkare äter andras hjärnor för att tillgodose sitt beroende. Jag undrar just varför jag dras till denna bild, och speciellt denna ständiga påminnelse om att den mänskliga skälen ryms i sin helhet i ungefär ett kilo biologiskt material, varav det mesta är fett, skyddad endast av ett ack så skört skal av kalcium. Och att denna klump likaväl skulle kunna ersättas av ett datachip.


Kanske för att kontrasterna blir så mycket skarpare. För hoppet finns trots allt kvar hos somliga, inte minst hos Alita själv, och hoppet och kärleken blir så mycket starkare och viktigare mitt ibland all död och ondska. Till en början är Alita bara en bortslängd sak; några skrotdelar runt en mot alla odds fortfarande levande hjärna. Ingen vet hur länge hon legat där på soptippen eller vad hon var innan hon blev bortkastad. Men Doktor Idos kärlek ser någonting i hennes artificiella ansikte, något som får honom att återuppliva henne och fostra henne som en dotter. Och det räcker.

Alita själv kunde inte bry sig mindre om vilka material hon är gjord av. Silikon eller kol, hjärna eller chip. Hon frågar inte efter vad själen är. Hon vet vad som är viktigt. Och det räcker.

På så sätt fyller dödandet och lemlästandet en mycket konkret konstnärlig funktion. Kallt och obarmhärtigt blir den mänskliga kroppen sliten i stycken; armar, ben, hjärna och inälvor; allt blir behandlat som döda föremål som går att stjäla, köpslå med, byta ut och ersätta. På samma sätt slits den mänskliga tillvaron i stycken; saker som social trygghet, biologiskt släktskap, ägodelar och tak över huvudet blir brutalt krossade. Allt för att sätta fokus på de saker som verkligen spelar någon roll. Tro, hopp och kärlek. Och alla tre framstår med en lysande klarhet i slutet av den nionde volymen.

Måste också nämna att Battle Angel Alita innehåller den bästa och mest levande inkarnationen av en "galen vetenskapsman" jag någonsin sett. Doktor Desty Nova (trots det något korkade namnet) slår vilken Frankenstein som helst med hästlängder. Den kyliga självklarheten i allt han gör och säger, hans lika kyliga, självklara uppsyn och nästan uppsluppna manér, tillsammans med den ofattbara omänskligheten i hans experiment ger en kontrast som verkligen känns som själva definitionen av "galenskap". Hans förvaringsrum fullt av "failures" får rummet med de misslyckade experimenten från Alien: Resurrection att se ut som en barnkammare för pokemon.

Slafs

Det finns en företeelse i LOLektivet. Den heter slafs. Det går till så att man samlas och äter slafs och tittar på slafsfilm. Här är ett bra recept på slafs:

Kombinera på lämpligt sätt följande:
-pommes frites
-köttfärs
-många slafsiga såser

Receptet kan varieras nästan i oändlighet.

Igår var det slafskväll. Slafsfilmen för kvällen var - på Antons begäran - Spongebob Squarepants: The Movie. Jaaaaaahapp...

Men nu låter det som att jag var besviken. Filmen får en stark trea och slafset en medelstark fyra. Slafs är gott.

Hasselhoff!

Lugnet före stormen II

Längesen jag var tillräckligt avspänd för att ägna en hel för- och eftermiddag åt nästan ingenting utan att få skuldkänslor för det. Eftermiddagen övergår i förkväll, men man låtsas fortfarande att det är eftermiddag och bara fortsätter. Sätter på Lock, Stock and Two Smoking Barrels för umptielfte gången. Mimar med i alla repliker man redan kan med ett leende på läpparna och gör andra onödiga saker under tiden. Finns det en film med fler one-liners instoppade? Några favoriter, helt kort:

"If the milk turns out to be sour, I ain't the kind of pussy to drink it."

"You must be Eddie, JD's son."
"You must be Harry. Sorry, didn't know your father."
"Nevermind, son. You just might meet him if you carry on like that."

"It's a deal. It's a steal. It's the sale of the fucking century. In fact..., fuck it Nick, I think I'll keep it."

Musik för öronen. Precis som soundtracket, som också sitter som en smäck. Många filmer har följt i dennas spår, i olika varianter och smaker, men ingen har matchat originalet: Boondock Saints, Snatch, Layer Cake, Lucky Number Slevin.

Varenda scen är minnesvärd, varenda replik en omistlig del av helheten.

Allt är lugnt och fint i Lolektivet, inga stressmoment...

Men, men, *suck*, säg det som varar för evigt. I bakhuvudet, långt, långt bak, där det inte kan störa min sköna eftermiddag, vilar alla saker jag mycket snart måste ta itu med. Imorrn är det dags. Dag ett. Glöm städa, glöm diska, glöm träna, glöm laga mat, glöm slöglo på gamla filmer och ståupp-rutiner. Non-stop nolle-p i två veckor. Sextio nya studenter att ta hand om och förhoppningsvis hinna lära känna lite (till skillnad från förra året) och nyktert, ansvarfullt festande. Och efter det, programutvecklingsmetodik, designmönster, grafteori, datasäkerhet... Gambatte, Riinusu.

Starten imorrn ser jag framförmig ungefär som första doppet i en sval sjö på sommaren. Först en ordentlig chock för hela ens system, och en panisk längtan till värmen och tryggheten på land, men efter ett tag vill man aldrig att det ska ta slut.

Sjukt

Var hos studenthälsan i tisdags och pratade med en jättesnäll sjuksköterska om tinnitus. Fick hjälp med att bråka med Ryds VC och allmän uppmuntran. Känns bra att vara på väg in i vårdapparaten på allvar nu (förhoppningsvis). Men när känslan infann sig av att jag äntligen skulle ta tag i något som ju egentligen legat otagitaget (sug på den, Fredrik Lindström) i sex år, så tror jag min kropp gick in i något slags allt-eller-inget-spurt-läge, och jag hamnade i sängen förkyld ända tills nu. Missade en del skola, missade 2:a KombOptlabben (tack, Viktor), missade spexet igår... Suck. Hur som helst, vad tar man sig till när man ligger hemma helt utslagen med öronen ringandes som aldrig förr i flera dagar? Här är mina "tips":

1. Programmera
Äntligen fick jag lite extra tid att ägna åt mitt hobbyprojekt, det tilltänkta RPG:et i SNES-stil. Det gick bäst första dagen, som gick nästan helt till denna aktivitet. Hjärnan tar stryk av allt det myckna koncentrerandet och tänkandet som krävs, men det funkar så länge det är roligt. Igår blev det inget hackat, men istället lyckades jag faktiskt jobba litelitegrann på grafiken. Gjorde ett par teckningar och började på en ny, ganska stor sprite. Spriteart är svårt, men jag tror envist på att jag kan bli bättre på det.

2. Slöglo på YouTube, TV och gamla standup-rutiner på hårddisken
Mm, visst, tänker du, det här är säkert nyttigt. Rena vitaminkicken, va? Efter timmars zappande och runtlallande på YouTube går man in i ett slags inverterat zen-tillstånd, dreglet hänger från hakan som på en skidskytt, det enda ditt medvetande registrerar är en lätt värdelöshetsångest, och det krävs minst att någon av dina köksmaskiner exploderar våldsamt (alternativt att man blir riktigt, riktigt hungrig) för att väcka en ur zombie-sömnen. Guld. Hur som helst, för att sammanfatta: Vänner, Scrubs och i nödfall Simpsons på TV. Black Books (sorry, Alex, kunde inte hålla mig...) och Part Troll med Bill Bailey, och en massa skit från YouTube. Plus (äntligen!) trailern till Gainax nya serie Gurren-Lagann! Den 1 april är det dags. Mums.

3. Titta på riktigt dålig anime
En gång satte jag mig före att jag skulle se precis allt som min favoritstudio Gainax har producerat genom åren, i så kronologisk ordning som möjligt. Jag började från början och fortsatte framåt; Daicon-klippen, Wings of Honneamise, Gunbuster, Nadia: the Secret of Blue Water, Otaku no Video, Evangelion (redan sedd), Ebichu, Kare Kano, FLCL (redan sedd), och Abenobashi. (Nästan bara guld i hela den räckan; enda tveksamheten är egentligen Honneamise.) Sedan hade jag alltså Mahoromatic framför mig. Efter att ha plågat mig igenom Gainax superkalkon He is my Master var jag högst tveksam till att se ytterligare en av deras maid-serier. Igår var det perfekta tillfället att rätta till detta. Och mycket riktigt, serien levde upp till mina förväntningar, det vill säga den var marginellt bättre än HIMM. Slapphjärnad underhållning för en slapp hjärna. Lite, lite snygg robotaction, men i huvudsak handlar serien om bröst. Rekommenderas inte, om du inte vet precis vad du är ute efter.

4. Titta på film
Inget dumt tidsfördriv. Hittills har det blivit Snygg, sexig och singel, The Libertine, Paycheck och halva Loser. (Missade mitten, som enligt Viktor var den bästa biten.) Betygen är, i tur och ordning, 1, 3, 4 och N/A.

5. Äta
Yes! Min favorit. (Inte egentligen.) När kylskåpet börjar magra och man inte orkar gå till SPAR är det bara att ta vad man har. Veckans recept:
-Fulhackad tonfisksallad: tonfisk, ris, majs, citronpeppar, pesto. Rör ihop. Serveras varm.
-En vecka gammal grönsakssoppa med falukorv: Låt stå i sin gryta i kylen för att det är dumt att slänga mat. Lyft inte på locket, och ät absolut inte!
-KorvOchPasta++: Koka pasta, släng i ett par hotdogs efter halva tiden, servera med en halv burk vita bönor i tomatsås.
-Fiskgratäng--: Lägg sejfiléer med skivad tomat, charlottenlök och riven ost i en form och gratinera. Eftersom den enda potatis som finns hemma är frysta kroketter får du servera med dem istället för mos.
-Frukost, kvällsmat och snacks: brieosten som mamma lämnade efter sig förra helgen!