Battle Angel Alita

Ahhh, det var längesen. Längesen det vara bara jag, mörkret och dataskärmen. Och musiken. För en gångs skull, inga distraktioner, sinnesstämningen den rätta. Det kan jag nog tacka Roy Andersson för; var just på premiären av hans nya film, Du Levande, tillsammans med Viktor, Jonas och Simon. Snällare än Sånger från andra våningen, mindre dystopi, mindre surrealism. Ändå nästan samma sak. Hans filmer är ju nästan inga filmer, utan mer som målningar. Funderade på hur upplevelsen av en Roy Andersson-film skiljer sig från upplevelsen av en "vanlig" film. Kom på att det är nästan samma känsla som att läsa en riktigt bra serie. Man får ta den tid man vill för att betrakta bilderna, läsa en rad dialog i taget och låta den sjunka in innan man flyttar blicken till nästa. Och sedan till nästa bildruta. Helt i sin egen takt. Och i Du Levande är det nästan samma sak. Man får precis den tid man behöver för att ta till sig allt innan man går vidare. Ett underbart sätt att ta till sig kultur, och Roy Andersson är en av de få som gör film på det sättet och lyckas.

På tal om serier; när jag sade att det bara var jag, mörkret och dataskärmen lät det kanske lite torftigt. Men dataskärmen är full av kultur, full av känslor, full av kamp, desperation, glädje, galenskap, hopp och förtvivlan. Full av manga.

Närmare bestämt Battle Angel Alita - Last Order. Efter att ha avslutat de nio volymerna i den första mangan kunde jag inte hålla mig borta länge från fortsättningen. Den är ju så vacker. Ond, blodig död på nästan varje sida; kroppar slits i stycken i varje kapitel och oftare än inte är det folks hjärnor som flyger sin kos. I denna framtidsvision är den nämligen det enda de flesta människor har kvar att fästa sin själ vid; resten kan lätt bytas ut, som att byta reservdelar på en bil. Om resultatet ser ut som en människa, en robot eller bara en konstig maskin spelar mindre roll. När Alita faller mot marken och allt som finns kvar av henne är hennes huvud och ena armen, så vet vi att det ingalunda är slut med henne. Så länge hennes hjärna är intakt handlar resten bara om hur länge doktor Ido får leta på soptippen för att hitta ersättningsdelar.


Varför dras jag så till denna cyberpunk? I Alitas hem, the Scrapyard, är livet billigt; ingen stannar ens för en andra titt när någon ligger död med spräckt skalle på gatan. Folk dödar varandra för att sälja ryggraderna på svarta marknaden. Endorfinknarkare äter andras hjärnor för att tillgodose sitt beroende. Jag undrar just varför jag dras till denna bild, och speciellt denna ständiga påminnelse om att den mänskliga skälen ryms i sin helhet i ungefär ett kilo biologiskt material, varav det mesta är fett, skyddad endast av ett ack så skört skal av kalcium. Och att denna klump likaväl skulle kunna ersättas av ett datachip.


Kanske för att kontrasterna blir så mycket skarpare. För hoppet finns trots allt kvar hos somliga, inte minst hos Alita själv, och hoppet och kärleken blir så mycket starkare och viktigare mitt ibland all död och ondska. Till en början är Alita bara en bortslängd sak; några skrotdelar runt en mot alla odds fortfarande levande hjärna. Ingen vet hur länge hon legat där på soptippen eller vad hon var innan hon blev bortkastad. Men Doktor Idos kärlek ser någonting i hennes artificiella ansikte, något som får honom att återuppliva henne och fostra henne som en dotter. Och det räcker.

Alita själv kunde inte bry sig mindre om vilka material hon är gjord av. Silikon eller kol, hjärna eller chip. Hon frågar inte efter vad själen är. Hon vet vad som är viktigt. Och det räcker.

På så sätt fyller dödandet och lemlästandet en mycket konkret konstnärlig funktion. Kallt och obarmhärtigt blir den mänskliga kroppen sliten i stycken; armar, ben, hjärna och inälvor; allt blir behandlat som döda föremål som går att stjäla, köpslå med, byta ut och ersätta. På samma sätt slits den mänskliga tillvaron i stycken; saker som social trygghet, biologiskt släktskap, ägodelar och tak över huvudet blir brutalt krossade. Allt för att sätta fokus på de saker som verkligen spelar någon roll. Tro, hopp och kärlek. Och alla tre framstår med en lysande klarhet i slutet av den nionde volymen.

Måste också nämna att Battle Angel Alita innehåller den bästa och mest levande inkarnationen av en "galen vetenskapsman" jag någonsin sett. Doktor Desty Nova (trots det något korkade namnet) slår vilken Frankenstein som helst med hästlängder. Den kyliga självklarheten i allt han gör och säger, hans lika kyliga, självklara uppsyn och nästan uppsluppna manér, tillsammans med den ofattbara omänskligheten i hans experiment ger en kontrast som verkligen känns som själva definitionen av "galenskap". Hans förvaringsrum fullt av "failures" får rummet med de misslyckade experimenten från Alien: Resurrection att se ut som en barnkammare för pokemon.