Ahhh, längesen man gick och lade sig till en vacker soluppgång. Klarade hela natten på chips och kaffe, även om det var segt på slutet. Kan konstatera att SVT mestadels har varit duktiga; de satte ihop en mycket bra mix av anime, som nog lyckades på alla sätt; jag som något av en veteran fick i mig nya saker, och de som inte sett mycket anime förut fick ett rätt så representativt tvärsnitt av de bästa sakerna med anime. Alla filmerna höll hög till mycket hög klass (hela vägen upp till världsklass faktiskt), den ena var inte den andra lik, och de presenterades i en intelligent komponerad ordning.
En liten miss var dock att de använt sig av Simon Lundström för att presentera programmet och låta honom förklara för hela Sverige vad anime är, (vilket han tydligen har rätt till i sin roll som "animeintroduktör" eller "mangaentusiast") därigenom hällandes ytterligare vatten på fördomskvarnarna. Simon pratar mycket om nördar, och verkar tycka att det är helt naturligt att se anime som något i grund och botten nördigt. Han säger det inte rakt ut, men han är uppenbarligen en nörd själv, och skäms säkert inte för det. Eller, det borde han i alla fall inte göra. Det är lite svårt att förstå om han faktiskt tycker att anime är ett bra och värdefullt medium som förtjänar den uppmärksamhet och de speciella känslor det väcker hos sina tittare (oberoende av vilka lappar samhället har råkat fästa på dessa tittare), eller om han egentligen hyser ett hemligt förakt för alla (inklusive sig själv) som låter sig fascineras av det. Som om det är okej att tycka om anime, så länge man kommer ihåg att skämmas för det lite grann, att det gör en till en lite, lite sämre människa.
När Orvar Säfström sitter i TV och pratar sig varm om film känner han inget behov av att ursäkta sig för sitt brinnande intresse. Därmed reflekterar folk heller inte över tanken att det skulle vara något att skämmas för. Varför gör inte du likadant, Simon? Omfamna det du kallar för din nördighet; egentligen borde det kanske istället kallas sunt intresse och fascination, vilket är något som varje människa på jorden med lite blod i ådrorna har.
Nåväl, vidare till själva filmerna.
Spirited Away - Givetvis får den störste och mest erkände animeregissören,
Hayao Miyazaki, inleda. Inte mycket att säga som inte redan sagts; han är - välförtjänt - den vanligaste inkörsporten till nya animefans i Sverige idag.
Anime Uncovered - Paus i fältstudierna för lite teori: en kanadensisk dokumentär om fenomenet anime. Trevligt med lite diskussionsvirke i TV-soffan.
Perfect Blue - Denna höjde jag genast från en fyra till en femma efter denna tredje titt. Satoshi Kon kan aldrig låta bli att använda sig av sitt favoritgrepp; att blanda fantasi och verklighet i samma scen, oftast på ett sätt som gör båda precis lika relevanta. Det funkar olika bra olika gånger. Sömlöst och vackert (och mycket sparsamt använt) i
Tokyo Godfathers, som huvudtema i
Paprika, och kanske mindre lyckat och lite onödigt i (den annars mycket trevliga)
Paranoia Agent, avsnitt fem. Men i Perfect Blue är det inget mindre än rent geni. De olika verklighetsuppfattningarna flödar in i varandra så harmoniskt att det krävs ett mycket skarpt öga och flera tittar för att avgöra hur det faktiskt ligger till, om det ens är möjligt fullt ut. Klockrent, i ordets rätta bemärkelse.
Animation Runner Kuromi - Nattens första nyhet för mig. Intensiv komik och en - tydligen - mycket sanningsenlig parodi på livet på en animationsstudio. Nidbilderna av de olika tecknarna utstrålar helt egna liv, och man förstår direkt att de måste vara tagna från riktiga människor. Ser fram emot att se uppföljaren.
Voices of a Distant Star - Mycket vackert. Sett förut ett par gånger, så det känns väl lite långsamt kanske, men ändå; mycket, mycket vackert.
Kakurenbo - Här började jag bli lite väl trött. Stämningen som det pratas om gick mig nog lite förbi, ända fram till slutet, när den verkligen kändes unik. Då var jag nog ännu mer fascinerad av animationstekniken; nästan helt gjord i 3D, men ändå ser det ut och känns som en vanlig 2D-anime! Precis så här har jag tänkt förut att anime borde göras, nu när tekniken finns; använd cellshading, men smeta för guds skull inte på med 14 nyanser på varje yta, så att både människor, prylar och fordon glänser som insmorda i glidmedel. Gå den andra vägen istället; tona ner effekterna, och försök låtsas som om ni egentligen hade tecknat filmen på traditionellt sätt. Resultatet känns inte som en ny
Appleseed, utan bara som en riktigt, riktigt levande anime.
Grrl Power - Verkligen läge för att höja tempot här. När man läser beskrivningen av handlingen verkar Grrl Power vara mest för barn, och det kan nog tänkas att de är huvudmålgruppen. Stilen är enkel och gullig och handligen mycket lättfattlig. Man börjar snabbt le och snart skratta åt den intensiva komiken. Men när det sedan kommer till sensmoralen känns det inte lika barnsligt. "Lita inte på att någon annans råd ska räcka för att du ska klara dig i livet: för att lyckas måste du själv lära dig hur livet fungerar genom erfarenhet." En frisk kontrast till nästan all amerikansk barnfilm, som ju ofta går ut på att pränta in någons ensidiga syn på verkligheten genom predikningar.
Stormy Night - Hm, hm, hm. Måste kanske ses igen. Vet inte om jag tyckte om eller inte. Är det här ett dåligt försök att imitera Disney (typ
Micke och Molle), eller tillför den någonting nytt till temat om "vänner mot alla odds"? En varg och en get - i normala fall jägare och potentiell middag - blir så goda vänner att de offrar allt - alla andra vänner, all form av social trygghet, och till slut (kanske? *spoiler-proof*) sina liv - för att få vara tillsammans. Vackert, sentimentalt eller perverst?
Etiketter: anime
