Akira

I högtalaren: Soundtracket från Akira. Verkligen något i hästväg. Njuter av efterdyningarna av en mycket stor litterär upplevelse.

Läste precis klart Akira, som redan är utnämnd till en av de två bästa serier jag har läst. Förmodligen inget mindre än världens största cyberpunkklassiker. Dess råa, våldsamma kraft griper tag i mig med ett järngrepp. Känslorna är starka och vilda, perspektiven är hisnande. Varenda fiber i den utstrålar ren och okonstlad cyberpunk. På ett omslag till en specialutgåva av filmen såg jag citatet "No Akira, no Matrix. It's that important.". Det tog ett tag för mig att se kopplingen, men efter att ha läst mangan inser jag att uttalandet stämmer helt och hållet. Matrix har definitivt hämtat sina viktigaste influenser från cyberpunktraditionen, som Akria var så viktig för. I min värld är Akira cyberpunk. William Gibson har kallats cyberpunkens fader, men hans första roman Neuromancer utkom 1984. Akira började ges ut redan 1982.

Men Akira är förstås mycket mer personlig och känslomässig än Matrix. Det centrala temat är ungdomens vilda och bångstyriga krafter, vrede, sökande och total kompromisslöshet. Allt detta framställer Katsuhiro Otomo med en underbar självklarhet och realism. Något som gör serien så stor är nog att mitt ibland alla de världsomvälvande händelserna, Neo-Tokyos undergång, kriget mellan de motsatta faktionerna som bildas i ruinerna efteråt och de otroliga krafter som Akira (och andra) bär på, så är det spänningarna inom och mellan seriens huvudgestalter - Tetsuo, Kaneda och de andra - som är den allra starkaste kraften.

Tillsammans med Nausicaä of the Valley of Wind är Akira den enda manga (eller anime) som jag hittills givit högsta betyg enligt ANN:s 11-gradiga system. Ett system som jag för övrigt tycker mycket om, eftersom varje steg på skalan har ett namn och en beskrivning som hjälper en att betygsätta konsistent. Här är de olika stegen:

A masterpiece, exquisite beyond words
Excellent, should be in anyone's collection
Very good, don't miss it
Good, worth seeing
Decent, I didn't lose my time
So-so, it didn't really grab my attention
Not really good, but not a total waste either
Weak, I wish I'd done something better with my time
Bad, really not recommended
Awful, should be avoided at all costs
Worst ever, maybe useful as sadistic torture device

Till sist några ord om filmatiseringen av Akira från 1988. Jag har sett den ett flertal gånger och den är givetvis underbar. Och den är mycket svårare att jämföra med mangan än vad som brukar vara fallet när manga blir animerad. Det beror på att filmen lyckas med att på många sätt leva sitt eget liv i förhållande till serien. Karaktärerna och huvuddragen i historien är desamma, men filmen följer inte, som så ofta händer, mangans händelseförlopp slaviskt. I stora drag täcker den första halvan av serien, men viktiga händelser äger rum i olika ordning, flera sidokaraktärer spelar klart annorlunda roller och går annorlunda öden till mötes. Som exempel; en av mina favoritscener ur filmen - den när Tetsuo vaknar i sin sjukhussäng, plågad och kallsvettig, och genom sin feberdimma får se tre små leksaker klättra upp i hans säng och vandra mot honom, nynnandes sitt arytmiska och störande "porom porom" ("Doll's Polyphony") - finns inte ens med i mangan. Att filmen blev så lyckad beror säkert mycket på att Katsuhiro Otomo själv regisserade den.

Nu väntar jag bara på att en riktigt genial regissör ska göra en spelfilmstrilogi eller en högkvalitativ tv-serie av Akira. Det kommer antagligen inte att hända, och om det gör det blir jag säkert besviken på resultatet, men man kan ju alltid drömma. Bara inte Peter Jackson tar sig an uppgiften och gör samma sak med Akira som han gjorde med Sagan om ringen...

Avrundade kvällen med att titta på The Crow. Goth istället för cyberpunk, men ändå ganska passande. Det den har gemensamt med Akira är starka känslor som får övernaturliga konsekvenser.