21 november 2006

Gantz

I bakgrunden: PJ Harvey, Stories from the City, Stories from the Sea.

Sen middag framför datorn, kall mjölk, en skön stol, rätt musik för rätt stämning... och en toppenmanga. Inget dumt sätt att spendera en vardagskväll. Med bara skrivbordslampan tänd sitter jag i min egen lilla oas av ljus i det som övrigt är en värld av mörker, både ute och inne. Allt annat i rummet som påminner mig om vardagens slit och strävan tonas ner, smälter in i en omärkt bakgrund. Till slut hamnar jag i ett avspänt, koncentrerat tillstånd där jag kan avnjuta historien på allra bästa sätt. Här finns bara jag själv, musiken och berättelsen. Och kanske något harmlöst njutningsmedel som extra krydda; ett glas läsk eller en av Innies härliga saffransmuffins.

Mangan är huvudattraktionen, musiken är det viktigaste tillbehöret. Allt annat är extrafluff som man kan ha eller inte ha. Så då gäller det förstås för det första att det man läser är riktigt *bra*. Något man verkligen kan sjunka in i, gripas tag av och förundras över. Fram tills i förrgår var det Akira, och valet av bakgrundsmusik blev ju då självklart soundtracket från filmen. Klockrent. Ikväll är det Gantz, och i bakgrunden Alice in Chains (Unplugged) och PJ Harvey (Stories from the City, Stories from the Sea). Inte dumt alls. Möjligen låter jag det gå över i Anna Ternheim senare.

Gantz är förresten en av de märkligare historier jag har läst. Tack till Alex för tipset. Efter tre-fyra volymer känns den jättekonstig och ganska pervers (dock spännande så det förslår), men sen släpper det och den blir mer och mer gripande. Handlingen är tyvärr för invecklad för att gå igenom här, så jag ger några ledtrådar till er som kanske kan vara intresserade av att kolla in den. Blod. Mycket blod. Och kroppsdelar. Som flyger åt olika håll. Dock infinner sig inte någon känsla av frosseri eller överdrift. Rädslan som våldet inspirerar i seriens karaktärer blir snart ens egen. Och jag inser snart att jag för första gången har hittat en serie som lyckats förmedla en känsla av äkta dödsångest till mig. Den känslan förstärks av att ingen av seriens många karaktärer går säker; tecknaren Hiroya Oku visar ingen nåd, ens med viktiga karaktärer som han lägger ner flera volymer på att utveckla och fördjupa. Döden kommer oväntat och ovälkommet.

Men Gantz är också ett ganska känsligt psykologiskt drama. Och även om stämningen ofta är mycket underlig och man långt ifrån alltid kan sympatisera med karaktärerna, så kan man åtminstone förstå dem. Min uppfattning om huvudpersonen Kei var länge vag; jag tyckte att han var mycket osympatisk och svår att förstå. Men sedan, mot slutet av volym fem, kom bilden av honom i fokus för mig i ett enda slag, i och med den avgörande repliken, "I wanna... go back... to that apartment... soon...". Läs själva så får ni se...

Etiketter: ,

19 november 2006

Akira

I högtalaren: Soundtracket från Akira. Verkligen något i hästväg. Njuter av efterdyningarna av en mycket stor litterär upplevelse.

Läste precis klart Akira, som redan är utnämnd till en av de två bästa serier jag har läst. Förmodligen inget mindre än världens största cyberpunkklassiker. Dess råa, våldsamma kraft griper tag i mig med ett järngrepp. Känslorna är starka och vilda, perspektiven är hisnande. Varenda fiber i den utstrålar ren och okonstlad cyberpunk. På ett omslag till en specialutgåva av filmen såg jag citatet "No Akira, no Matrix. It's that important.". Det tog ett tag för mig att se kopplingen, men efter att ha läst mangan inser jag att uttalandet stämmer helt och hållet. Matrix har definitivt hämtat sina viktigaste influenser från cyberpunktraditionen, som Akria var så viktig för. I min värld är Akira cyberpunk. William Gibson har kallats cyberpunkens fader, men hans första roman Neuromancer utkom 1984. Akira började ges ut redan 1982.

Men Akira är förstås mycket mer personlig och känslomässig än Matrix. Det centrala temat är ungdomens vilda och bångstyriga krafter, vrede, sökande och total kompromisslöshet. Allt detta framställer Katsuhiro Otomo med en underbar självklarhet och realism. Något som gör serien så stor är nog att mitt ibland alla de världsomvälvande händelserna, Neo-Tokyos undergång, kriget mellan de motsatta faktionerna som bildas i ruinerna efteråt och de otroliga krafter som Akira (och andra) bär på, så är det spänningarna inom och mellan seriens huvudgestalter - Tetsuo, Kaneda och de andra - som är den allra starkaste kraften.

Tillsammans med Nausicaä of the Valley of Wind är Akira den enda manga (eller anime) som jag hittills givit högsta betyg enligt ANN:s 11-gradiga system. Ett system som jag för övrigt tycker mycket om, eftersom varje steg på skalan har ett namn och en beskrivning som hjälper en att betygsätta konsistent. Här är de olika stegen:

A masterpiece, exquisite beyond words
Excellent, should be in anyone's collection
Very good, don't miss it
Good, worth seeing
Decent, I didn't lose my time
So-so, it didn't really grab my attention
Not really good, but not a total waste either
Weak, I wish I'd done something better with my time
Bad, really not recommended
Awful, should be avoided at all costs
Worst ever, maybe useful as sadistic torture device

Till sist några ord om filmatiseringen av Akira från 1988. Jag har sett den ett flertal gånger och den är givetvis underbar. Och den är mycket svårare att jämföra med mangan än vad som brukar vara fallet när manga blir animerad. Det beror på att filmen lyckas med att på många sätt leva sitt eget liv i förhållande till serien. Karaktärerna och huvuddragen i historien är desamma, men filmen följer inte, som så ofta händer, mangans händelseförlopp slaviskt. I stora drag täcker den första halvan av serien, men viktiga händelser äger rum i olika ordning, flera sidokaraktärer spelar klart annorlunda roller och går annorlunda öden till mötes. Som exempel; en av mina favoritscener ur filmen - den när Tetsuo vaknar i sin sjukhussäng, plågad och kallsvettig, och genom sin feberdimma får se tre små leksaker klättra upp i hans säng och vandra mot honom, nynnandes sitt arytmiska och störande "porom porom" ("Doll's Polyphony") - finns inte ens med i mangan. Att filmen blev så lyckad beror säkert mycket på att Katsuhiro Otomo själv regisserade den.

Nu väntar jag bara på att en riktigt genial regissör ska göra en spelfilmstrilogi eller en högkvalitativ tv-serie av Akira. Det kommer antagligen inte att hända, och om det gör det blir jag säkert besviken på resultatet, men man kan ju alltid drömma. Bara inte Peter Jackson tar sig an uppgiften och gör samma sak med Akira som han gjorde med Sagan om ringen...

Avrundade kvällen med att titta på The Crow. Goth istället för cyberpunk, men ändå ganska passande. Det den har gemensamt med Akira är starka känslor som får övernaturliga konsekvenser.

Etiketter: , , ,

16 november 2006

Paus

Den här bloggen har stått stilla nästan en vecka nu, och det kommer det tyvärr troligtvis att fortsätta med resten av terminen, på grund av plugg. Om jag får tid blir det nåt enstaka inlägg, annars hörs vi efter tentorna!

09 november 2006

Pladder IV

Usch, vilken vecka! Skolarbete från åtta varje dag, fullt kvällsschema varje dag, och i helgen blir det fest både fredag och lördag. Är helt klart stressad, och samtidigt lite melankolisk av höstmörkret. Att pigga upp sig med anime hjälper inte alltid. Och inte har jag haft varken tid eller lust att blogga något heller. Nåväl, här kommer i alla fall en resumé av den senaste tidens intagna kultur.

Har "äntligen" läst ikapp MegaTokyo. Nu får jag vänta flera dagar mellan varje ny sida. *snyft* Har dessutom för första gången hört antydningar om att Fred faktiskt har för avsikt att avsluta serien förr eller senare. Det är klart, allting tar ju slut, och det lär väl dröja länge än som det ser ut nu, men... MegaTokyo? Ta slut? Nej...

Daniel fyllde år i måndags och bjöd på kakor och anime hemma hos sig. Grattis Daniel! Tittade på Karas 1-3. Visuellt fantastisk sak, som görs för att fira studion Tatsunokos 40-årsjubiléum. Själva storyn är väl inte så jätteoriginell än så länge, men det känns ändå som en ny upplevelse att titta på den. Ser fram emot de sista tre delarna, när de nu dyker upp...

Och så var det nya succén Death Note, som jag mest började titta på på grund av grupptryck. Det var innan jag fick veta att den ska bli 37 delar lång. Den längsta animeserie jag har sett (i sin helhet) är Nadia: The Secret of Blue Water på 39 avsnitt, och den är en otroligt bra klassiker. Kommer jag att orka fortsätta följa Death Note, som ju inte var alls så fantastisk som hypen gjorde gällande? Hittills håller den i alla fall mitt intresse uppe ett avsnitt i taget. Hjälpligt.

05 november 2006

Färggrann eskapism

I bakgrunden: Endast ett lätt sus från gårdagens drinkar och dåliga bulgariska vin. Tack för en mysig halloweenfest allihop!

Idag; en liten reflektion om alternativa verkligheter, med utgångspunkt i The Melancholy of Haruhi Suzumiya och MegaTokyo.

Haruhi Suzumiya är inte intresserad av vanliga människor. Hon letar med ljus och lykta efter tidsresenärer, utomjordingar och magiska varelser. För vad är det för intressant med vanliga, tråkiga människor, som lever vanliga, tråkiga liv? Sådana människor finns det ju miljarder av redan, och vad finns det egentligen som gör dem unika eller speciella? Ingenting. Så hon dejtar kille efter kille som hon gör slut med, går med i alla klubbar på skolan, men slutar efter en dag när ingenting lever upp till hennes krav, allt i jakten på något som gör hennes tillvaro speciell (att hon faktiskt har en utomjording, en tidsresenär och en magiker i sin egen klass, och att hon själv är vårt universums skapare och gudinna är hon helt enkelt inte medveten om). Men ingenstans hittar hon något som kan skilja henne från den stora gråa massan av vanliga, alldagliga människor. Ju mer hon letar, desto längre bort verkar målet finnas, och tanken på att det som kan göra hennes liv speciellt är något helt annat än magi och utomjordingar föresvävar henne aldrig.

Ibland känner jag mig precis som Haruhi Suzumiya. Jag är lite av en animejunkie, och slukar serie efter serie i jakt på mer eskapism. Jag konsumerar fantasier. Jag samlar drömmar i DVD-boxar i min bokhylla. Allt för att ge livet en extra, färggrann dimension, en fantasikomponent med andra regler än vanliga tråkiga newtonska lagar. Livet blir ju så mycket intressantare om man är öppen för möjligheten att det när som helst kan dyka upp en rosa, talande vombat och berätta för en att man måste hjälpa den att rädda världen.

Jag har tittat på tecknad film så långt tillbaka jag kan minnas. Det är en del av mitt tankesätt. Ibland har den tecknade världen inte så stor betydelse i mitt liv, men ibland kryper jag in i den som en stenåldermänniska går in i sin grotta med målningar på väggarna. Därinne, i det lilla lilla utrymmet, åtskild från världen, kan det kännas som om ens egen värld äntligen blir tillräckligt stor för att rymma alla ens konstiga mänskliga impulser och tankeskiftningar.

Jag gör alltså precis som två av mina favoritkaraktärer: Piro och Largo från MegaTokyo. De skapar båda en mängd helt egna världar att leva i, eftersom verkligheten så sällan lever upp till deras förväntningar. Men förr eller senare kommer verkligheten och knackar på hos dem båda, antingen som en fasansfull insikt om att ölen är slut, eller som en flicka som faktiskt är intresserad av en av dem.

På sista tiden har jag fått en viss överdos anime. Man blir blasé efter ett tag, toleransen ökar. Man behöver mer och mer, häftigare och originellare, för att uppnå samma rusnivå. Då är det dags för en tillbakagång, precis som yang alltid övergår i yin, eller sommar i höst. Då är det dags att läsa manga i stället. (^^;) Nej, allvarligt, det är faktiskt inte så dumt. Att läsa serier, åtminstone den rätta sorten, låter fantasin komma igång och gymnastisera på ett helt annat sätt än anime. Som att läsa en bok istället för att se en film. Säkert, jag lovar. (Hmm. Insåg just att jag låter lite som en som slutar röka och börjar snusa istället...) *Host* Hur som helst, MegaTokyo är en fantastisk serie, och precis vad jag behövde just nu. Det finns en värme och en personlighet i den som man aldrig träffar på i en vanlig kommersiell serie.

Ett annat guldkort jag träffade på häromdagen var mangan som Elfen Lied är baserad på. Om animen var enormt bra så är mangan ännu bättre. Lite klantigt tecknad i början, men stilen tar sig. Aldrig har väl en serie varit så våldsam och blodig och samtidigt haft en sådan värme och känslomässigt djup. Kombinationen är otroligt stark.


Nåväl, jag hade egentligen inte tänkt pladdra på om enskilda serier idag. Bra serier kan vara en katalysator för vår naturliga, sunda fantasi (i motsats till tecknad film, som ofta är snabbmat för densamma) och därmed väcka liv i vår kreativitet och återställa vår mentala balans en aning från all stress som byggs upp av vår moderna vardag (inte undra på att japanerna läser så mycket serier). Men som sensmoralen i Suzumiya säger är det till syvende och sist i verkligheten som vi hittar det som är riktigt värdefullt i våra liv. Och när vi hittar det känns alla rosa maskotar, rymdvarelser och magiker helt avlägsna och överflödiga; verklighetens underbara, glasklara självklarhet uppenbarar sig för oss, och vi tar emot dess skönhet med öppna armar och känner ren och skär tacksamhet över att vara vid liv.

01 november 2006

StepMania

I bakgrunden: Inget särskilt. Tar en paus i mitt strecktittande på den underbara The Melancholy of Haruhi Suzumiya.

För några år sedan hittade jag en DDR-maskin på Liseberg, när jag var där och hälsade på resten av min familj. Sen dess har jag varit helt såld. När jag först hittade StepMania var jag inte kontaktbar i någon större utsträckning på ett par veckor (fråga mina kompisar). Men på den (mörka) tiden ägde jag ju ingen egen dansmatta, så jag fick sitta framför datorn och använda tangentbordet i stället. Tills jag upptäckte att en av mina klasskamrater ägde två riktiga dansmattor! Då hemsökte jag istället hennes lägenhet titt som tätt för att släcka min brinnande danstörst. Både hon och hennes sambo var så gästvänliga att de vägrade kasta ut mig ens när klockan blivit tolv och de gick och lade sig. "För mig får du gärna hålla på hela natten", sade Anders. Big mistake.

När jag väl kom hem till mig själv just den gången var jag så uppe i varv att jag aldrig hade kunnat bara gå och lägga mig. Jag ville fortsätta. Men att köra SM med fingrarna är ju inte alls samma sak. Det var ju benen jag ville röra på. Lösningen; låtsas att mattan finns där och kör utan! Okej, man får stå ut med att se en massa "MISS!" flyga förbi på skärmen, men det är ju dansen som räknas! Sagt och gjort, jag började dansa iväg natten på mitt bara plastgolv. Cirka klockan 02:00 knackar någon på dörren. Jag blir skitskraj. Vem fan knackar på dörren två på natten en vardag? Efter minst en hel minut knackar det igen. Jag känner mig tvungen att öppna, och gör så, högröd i ansiktet och med kläderna srypande av svett. Därute står en helt vanlig studentkille.

"Hej", säger han.
"Hej", säger jag.
"Du, håller du på att dansa dansmatta eller så där inne?"
"[blandade pinsamma frammumlade ursäkter när jag äntligen, helt plötsligt, får situationen klar för mig.]"
"Kanske inte vid den här tiden på dygnet just...", säger min granne inunder och går.

Varpå jag kryper tillbaka in i min lägenhet med svansen mellan benen och skriver upp "nytt liv" på min önskelista till jul.