01 november 2006

StepMania

I bakgrunden: Inget särskilt. Tar en paus i mitt strecktittande på den underbara The Melancholy of Haruhi Suzumiya.

För några år sedan hittade jag en DDR-maskin på Liseberg, när jag var där och hälsade på resten av min familj. Sen dess har jag varit helt såld. När jag först hittade StepMania var jag inte kontaktbar i någon större utsträckning på ett par veckor (fråga mina kompisar). Men på den (mörka) tiden ägde jag ju ingen egen dansmatta, så jag fick sitta framför datorn och använda tangentbordet i stället. Tills jag upptäckte att en av mina klasskamrater ägde två riktiga dansmattor! Då hemsökte jag istället hennes lägenhet titt som tätt för att släcka min brinnande danstörst. Både hon och hennes sambo var så gästvänliga att de vägrade kasta ut mig ens när klockan blivit tolv och de gick och lade sig. "För mig får du gärna hålla på hela natten", sade Anders. Big mistake.

När jag väl kom hem till mig själv just den gången var jag så uppe i varv att jag aldrig hade kunnat bara gå och lägga mig. Jag ville fortsätta. Men att köra SM med fingrarna är ju inte alls samma sak. Det var ju benen jag ville röra på. Lösningen; låtsas att mattan finns där och kör utan! Okej, man får stå ut med att se en massa "MISS!" flyga förbi på skärmen, men det är ju dansen som räknas! Sagt och gjort, jag började dansa iväg natten på mitt bara plastgolv. Cirka klockan 02:00 knackar någon på dörren. Jag blir skitskraj. Vem fan knackar på dörren två på natten en vardag? Efter minst en hel minut knackar det igen. Jag känner mig tvungen att öppna, och gör så, högröd i ansiktet och med kläderna srypande av svett. Därute står en helt vanlig studentkille.

"Hej", säger han.
"Hej", säger jag.
"Du, håller du på att dansa dansmatta eller så där inne?"
"[blandade pinsamma frammumlade ursäkter när jag äntligen, helt plötsligt, får situationen klar för mig.]"
"Kanske inte vid den här tiden på dygnet just...", säger min granne inunder och går.

Varpå jag kryper tillbaka in i min lägenhet med svansen mellan benen och skriver upp "nytt liv" på min önskelista till jul.

1 Comments:

Blogger Innie said...

livet är hårt vännen! om du har tur har jag slutat skratta när vi träffas om en timme och fyrtio minuter - jag får nog anstränga mej ;) *kramiz

03 november, 2006 12:26  

Skicka en kommentar

<< Home