Gantz

I bakgrunden: PJ Harvey, Stories from the City, Stories from the Sea.

Sen middag framför datorn, kall mjölk, en skön stol, rätt musik för rätt stämning... och en toppenmanga. Inget dumt sätt att spendera en vardagskväll. Med bara skrivbordslampan tänd sitter jag i min egen lilla oas av ljus i det som övrigt är en värld av mörker, både ute och inne. Allt annat i rummet som påminner mig om vardagens slit och strävan tonas ner, smälter in i en omärkt bakgrund. Till slut hamnar jag i ett avspänt, koncentrerat tillstånd där jag kan avnjuta historien på allra bästa sätt. Här finns bara jag själv, musiken och berättelsen. Och kanske något harmlöst njutningsmedel som extra krydda; ett glas läsk eller en av Innies härliga saffransmuffins.

Mangan är huvudattraktionen, musiken är det viktigaste tillbehöret. Allt annat är extrafluff som man kan ha eller inte ha. Så då gäller det förstås för det första att det man läser är riktigt *bra*. Något man verkligen kan sjunka in i, gripas tag av och förundras över. Fram tills i förrgår var det Akira, och valet av bakgrundsmusik blev ju då självklart soundtracket från filmen. Klockrent. Ikväll är det Gantz, och i bakgrunden Alice in Chains (Unplugged) och PJ Harvey (Stories from the City, Stories from the Sea). Inte dumt alls. Möjligen låter jag det gå över i Anna Ternheim senare.

Gantz är förresten en av de märkligare historier jag har läst. Tack till Alex för tipset. Efter tre-fyra volymer känns den jättekonstig och ganska pervers (dock spännande så det förslår), men sen släpper det och den blir mer och mer gripande. Handlingen är tyvärr för invecklad för att gå igenom här, så jag ger några ledtrådar till er som kanske kan vara intresserade av att kolla in den. Blod. Mycket blod. Och kroppsdelar. Som flyger åt olika håll. Dock infinner sig inte någon känsla av frosseri eller överdrift. Rädslan som våldet inspirerar i seriens karaktärer blir snart ens egen. Och jag inser snart att jag för första gången har hittat en serie som lyckats förmedla en känsla av äkta dödsångest till mig. Den känslan förstärks av att ingen av seriens många karaktärer går säker; tecknaren Hiroya Oku visar ingen nåd, ens med viktiga karaktärer som han lägger ner flera volymer på att utveckla och fördjupa. Döden kommer oväntat och ovälkommet.

Men Gantz är också ett ganska känsligt psykologiskt drama. Och även om stämningen ofta är mycket underlig och man långt ifrån alltid kan sympatisera med karaktärerna, så kan man åtminstone förstå dem. Min uppfattning om huvudpersonen Kei var länge vag; jag tyckte att han var mycket osympatisk och svår att förstå. Men sedan, mot slutet av volym fem, kom bilden av honom i fokus för mig i ett enda slag, i och med den avgörande repliken, "I wanna... go back... to that apartment... soon...". Läs själva så får ni se...