Färggrann eskapism

I bakgrunden: Endast ett lätt sus från gårdagens drinkar och dåliga bulgariska vin. Tack för en mysig halloweenfest allihop!

Idag; en liten reflektion om alternativa verkligheter, med utgångspunkt i The Melancholy of Haruhi Suzumiya och MegaTokyo.

Haruhi Suzumiya är inte intresserad av vanliga människor. Hon letar med ljus och lykta efter tidsresenärer, utomjordingar och magiska varelser. För vad är det för intressant med vanliga, tråkiga människor, som lever vanliga, tråkiga liv? Sådana människor finns det ju miljarder av redan, och vad finns det egentligen som gör dem unika eller speciella? Ingenting. Så hon dejtar kille efter kille som hon gör slut med, går med i alla klubbar på skolan, men slutar efter en dag när ingenting lever upp till hennes krav, allt i jakten på något som gör hennes tillvaro speciell (att hon faktiskt har en utomjording, en tidsresenär och en magiker i sin egen klass, och att hon själv är vårt universums skapare och gudinna är hon helt enkelt inte medveten om). Men ingenstans hittar hon något som kan skilja henne från den stora gråa massan av vanliga, alldagliga människor. Ju mer hon letar, desto längre bort verkar målet finnas, och tanken på att det som kan göra hennes liv speciellt är något helt annat än magi och utomjordingar föresvävar henne aldrig.

Ibland känner jag mig precis som Haruhi Suzumiya. Jag är lite av en animejunkie, och slukar serie efter serie i jakt på mer eskapism. Jag konsumerar fantasier. Jag samlar drömmar i DVD-boxar i min bokhylla. Allt för att ge livet en extra, färggrann dimension, en fantasikomponent med andra regler än vanliga tråkiga newtonska lagar. Livet blir ju så mycket intressantare om man är öppen för möjligheten att det när som helst kan dyka upp en rosa, talande vombat och berätta för en att man måste hjälpa den att rädda världen.

Jag har tittat på tecknad film så långt tillbaka jag kan minnas. Det är en del av mitt tankesätt. Ibland har den tecknade världen inte så stor betydelse i mitt liv, men ibland kryper jag in i den som en stenåldermänniska går in i sin grotta med målningar på väggarna. Därinne, i det lilla lilla utrymmet, åtskild från världen, kan det kännas som om ens egen värld äntligen blir tillräckligt stor för att rymma alla ens konstiga mänskliga impulser och tankeskiftningar.

Jag gör alltså precis som två av mina favoritkaraktärer: Piro och Largo från MegaTokyo. De skapar båda en mängd helt egna världar att leva i, eftersom verkligheten så sällan lever upp till deras förväntningar. Men förr eller senare kommer verkligheten och knackar på hos dem båda, antingen som en fasansfull insikt om att ölen är slut, eller som en flicka som faktiskt är intresserad av en av dem.

På sista tiden har jag fått en viss överdos anime. Man blir blasé efter ett tag, toleransen ökar. Man behöver mer och mer, häftigare och originellare, för att uppnå samma rusnivå. Då är det dags för en tillbakagång, precis som yang alltid övergår i yin, eller sommar i höst. Då är det dags att läsa manga i stället. (^^;) Nej, allvarligt, det är faktiskt inte så dumt. Att läsa serier, åtminstone den rätta sorten, låter fantasin komma igång och gymnastisera på ett helt annat sätt än anime. Som att läsa en bok istället för att se en film. Säkert, jag lovar. (Hmm. Insåg just att jag låter lite som en som slutar röka och börjar snusa istället...) *Host* Hur som helst, MegaTokyo är en fantastisk serie, och precis vad jag behövde just nu. Det finns en värme och en personlighet i den som man aldrig träffar på i en vanlig kommersiell serie.

Ett annat guldkort jag träffade på häromdagen var mangan som Elfen Lied är baserad på. Om animen var enormt bra så är mangan ännu bättre. Lite klantigt tecknad i början, men stilen tar sig. Aldrig har väl en serie varit så våldsam och blodig och samtidigt haft en sådan värme och känslomässigt djup. Kombinationen är otroligt stark.


Nåväl, jag hade egentligen inte tänkt pladdra på om enskilda serier idag. Bra serier kan vara en katalysator för vår naturliga, sunda fantasi (i motsats till tecknad film, som ofta är snabbmat för densamma) och därmed väcka liv i vår kreativitet och återställa vår mentala balans en aning från all stress som byggs upp av vår moderna vardag (inte undra på att japanerna läser så mycket serier). Men som sensmoralen i Suzumiya säger är det till syvende och sist i verkligheten som vi hittar det som är riktigt värdefullt i våra liv. Och när vi hittar det känns alla rosa maskotar, rymdvarelser och magiker helt avlägsna och överflödiga; verklighetens underbara, glasklara självklarhet uppenbarar sig för oss, och vi tar emot dess skönhet med öppna armar och känner ren och skär tacksamhet över att vara vid liv.