Kväll

En sån här kväll vill jag dö på. En sommarkväll, strax efter solnedgången, när himlen är vacker och luften är sval. Varje andetag är djupt och skönt och gör en lugnare och lugnare. Själva luften är full av liv och slumrande möjligheter och allt är stilla. Hela skymningen är i andakt och till och med igelkottarna smyger lite försiktigare över gräsmattorna. Vad man än har i tankarna, vilka sorger man än bär på, så blir man stilla ett tag när man öppnar fönstret. Och ett litet kort tag känns det tunga inte lika tungt, det jobbiga inte lika avgörande. Precis en sån här kväll vill jag dö på.

Super Save

Nästa vecka ska jag åka ner till min kompis Mackan i Jönköping. Det börjar bli en sommartradition nu. Lite film, lite musik, lite sena kvällar med grillning och öl, lite "bränn BH:n," och en hel del skådandes ner i avgrunden. Bättre sätt finns inte att spendera några sommardagar.

Mackan och jag lärde känna varandra på den gamla onda tiden, när allting var svart och jävligt, men på många sätt ändå enklare. Det var han, jag och Jacobsson, och alla andra var idioter, imbeciller eller ynkliga stackare. Mer eller mindre i alla fall. Nyckelorden var "absurt!" "hysteriskt!" och "underbart!"

Jag räknar inte med att någon utomstående ska fatta nåt. Det hör till, det också.

Något vi alltid gör ner i Jönköping på somrarna är något som Mackan har vuxit upp med. Super Save. Det går till såhär: man är några killar som kör ut till Axamosjön tillsammans med en boll. Sen står man med vatten till midjan ungefär och gör volleybollpassar till varandra. Och ju mer galna och dödsföraktande räddningar man gör, desto... Tja, desto roligare har man helt enkelt. Man fattar knappt att det är lagligt att ha så roligt när man är 25 år gammal.

Vänner är viktigt. Det sade alltid min morfar till mig när jag var liten, men nu börjar jag äntligen fatta det. Och speciellt när man är i en riktigt jobbig tid, som nu till exempel, då blir vännerna riktiga räddare i nöden. Årets Jönköpingstripp hade knappast kunnat komma lägligare. Tack för det, Mackan. Och Joel och Kalle också, förresten, med dansfesten. Där gjorde ni varsin riktig Super Save.

Regressionsanalys

Okej, så värst mycket analys kanske det inte blir. Det bara kliade jättehårt i bloggfingret efter nästan en veckas bortovaro från Ryd och datorn, och så kom jag på den där jättefyndiga titeln. Fortsätt läsa, så fattar ni snart...

[Len kliar sig i skrevet genom de sunkiga gröna bomullsshortsen, tar ner fötterna från skrivbordet och går bort till kylen. Han tar fram en stor flaska Cola och sneglar samtidigt på termometern. Trettifem miljoner grader. Han slår sig ner i den svarta kontorsstolen, och det hörs ett svagt plaskande ljud.]

Har spenderat hela fem nätter i Göteborg och sommarstugan, i närvaro av min syster och mina föräldrar. Det är längre än på länge. Normalt blir det bara helger, och tur är nog det. Den här tiden har jag med egna ögon fått uppleva det fenomen som psykologerna kallar regression. Det vill säga när man, som reaktion på någon viss situation eller händelse, går tillbaka till ett beteende man hade långt tidigare, i barndomen.

[Len tar en paus i skrivandet och kör lite dansmatta. Softar på till tonerna av "Summer Love" och "Don't try to stop it." Det går åt mycket Cola. Han känner sig ledig.]

Så fort jag kommer hem till mina föräldrar så börjar jag genast regreg..., regiss..., reges..., gå till barndom igen och förvandlas till en hösäck. Visst, man tänker alltid att man ska slappna av när man åker hem till päronen, och koppla bort vardagsstressen ett tag, men jag pratar om ett fullfjädrat koma. Helt plötsligt finns det absolut ingenting att göra. Hjärnan töms i ett slag, och helt plötsligt går jag från att vara en hyfsat självständig 25-årig student till en ömkansvärd, bortskämd 12-åring som ligger på soffan och spelar GameBoy (Advance den här gången, men skillnaden mellan pojkar och män är ju bara priset på deras leksaker...) och förväntar sig att chipsen och läsken och käket ska serveras åt honom lika självklart som luften han andas. När någon ber mig att göra någon liten grej för att hjälpa till är det inte bara sommarslöhet som håller kvar mig i soffan, utan någon mer fundamental motvilja mot att lyfta ett finger som jag normalt inte alls känner igen. Då får den delen av min hjärna som fortfarande är 25 ge resten av den en lavett och säga åt kroppen att sätta igång.

[Len tar en paus till och dricker lite saft. Sätter sig och spelar FFX. Det känns somrigt. Solen går upp och ner några gånger. En fjäril flyger in genom fönstret och sedan ut igen. Trettio nya mejl dimper helt omärkta ner i inkorgen. Åh, vad det är skönt med sommar.]

Min syrra påstår att regressionen drabbar även henne, men jag har inte så lätt att se hur. Umgås tyvärr inte tillräckligt mycket med henne till vardags (pga 30 mils mellanrum) för att märka skillnaden, utom kanske en viss ökning i det barnsliga men roliga jävlas-med-linus-humör som hon kan bli på ibland.

För att sammanfatta tiden hemma i övrigt lite snabbt; Carl-Einar Häckner (stavning, någon?) på Liseberg, följt av en hel del dansmaskin och en dundermiddag på huvudrestaurangen. Skrapning av gammal färg från sommarstugan utanför Sävsjö, varvat med fotboll, underbara bad och sommarmiddagar på verandan med punch till kaffet. Klart skön vecka.