Haibane Renmei
Haibane Renmei är en serie för alla oss som har gått vidare. Som hade ett annat liv tidigare, som vi har gått ifrån, mer eller mindre frivilligt, och på gott och ont. Ofta lämnar man väl det gamla livet bakom sig efter någon svår period, något som får en att inse (eller tro) att det gamla livet inte håller längre, att man måste gå vidare.
Rakka föds på nytt som Haibane, och minns inte något om livet hon hade innan. Och precis som henne så vill vi ofta glömma det gamla som var. Kanske för att man tycker att den personen man var då var ganska pinsam och barnslig, något man inte riktigt vill kännas vid. Men kanske för att det gör så ont att alla de förhoppningar och all den tillit den där gamla personen hade på något sätt gick om intet.
Men livet fortsätter i den nya världen. Det första man går igenom är en klart förändrad självbild. Rakka får änglavingar och en gloria som en symbol för att hon är en annan person nu, och att den gamla har dött. Men det är knappast något fluffigt himmelrike hon föds till, och aldrig hade hon väl trott att det skulle vara så smärtsamt att förvandlas till en ängel. Vingarna växer fram ur hennes rygg, först som två stora bölder. Smärtan är svår när de slutligen bryter igenom huden och Rakka drabbas av hög feber. Hennes gloria gjuts av metall i en form och måste i början hållas uppe med ståltråd för att alls stanna kvar.
Men precis som i verkliga livet, där vi alltid hittar nya människor att omge oss med, är Rakka inte ensam. Inte ens som pånyttfödda, mer mogna (?) människor klarar vi oss utan hjälp från andra. Tvärtom; i början, när det nya livet känns kallt och hårt och komplicerat, ser vi oss om efter nya förebilder, människor som gått igenom samma sak som vi, och som har funnit sätt att hantera det. Rakka har tur, och blir från början omhändertagen av den äldre Haibanen Reki. Reki stannar vid Rakkas sida när hon går igenom febern, och tvättar hennes vingar rena från blod. En vackrare symbolisk handling kan jag inte tänka mig.
Till slut finner vi oss till rätta i det nya livet, vi får nya vänner och hittar nya sätt att använda vår tid. Vi tänker kanske mindre och mindre på hur det var i det där förra livet, det som vi knappt minns eller vill minnas. Åtminstone är det det som händer med Reki. Men Rakka kan inte sluta tänka på vad som hände innan hon blev Haibane, trots att hennes nya liv går bra. Vilka var hennes föräldrar? Vem var hon själv? Vaga känslor och aningar sveper förbi hennes medvetande. Kan det vara så att hon har oavslutade affärer från sitt förra liv?
Innan Haibane Renmeis 13 avsnitt är slut ska även Reki få upptäcka att det till syvende och sist inte går att fly från det som var, utan att det får svåra konsekvenser. Och vi andra, vi som är verklighetens Haibaner, gör nog rätt i att lära oss samma läxa. Utan kontakten med sina rötter riskerar man att gå förlorad.
Många kramar och tack till min Haibane-kompis Innie för att du alltid påminner mig om den läxan varje gång vi ses.
"Oh yeah,
life goes on
long after the thrill
of living is gone."
--John Cougar Mellencamp
Rakka föds på nytt som Haibane, och minns inte något om livet hon hade innan. Och precis som henne så vill vi ofta glömma det gamla som var. Kanske för att man tycker att den personen man var då var ganska pinsam och barnslig, något man inte riktigt vill kännas vid. Men kanske för att det gör så ont att alla de förhoppningar och all den tillit den där gamla personen hade på något sätt gick om intet.
Men livet fortsätter i den nya världen. Det första man går igenom är en klart förändrad självbild. Rakka får änglavingar och en gloria som en symbol för att hon är en annan person nu, och att den gamla har dött. Men det är knappast något fluffigt himmelrike hon föds till, och aldrig hade hon väl trott att det skulle vara så smärtsamt att förvandlas till en ängel. Vingarna växer fram ur hennes rygg, först som två stora bölder. Smärtan är svår när de slutligen bryter igenom huden och Rakka drabbas av hög feber. Hennes gloria gjuts av metall i en form och måste i början hållas uppe med ståltråd för att alls stanna kvar.
Men precis som i verkliga livet, där vi alltid hittar nya människor att omge oss med, är Rakka inte ensam. Inte ens som pånyttfödda, mer mogna (?) människor klarar vi oss utan hjälp från andra. Tvärtom; i början, när det nya livet känns kallt och hårt och komplicerat, ser vi oss om efter nya förebilder, människor som gått igenom samma sak som vi, och som har funnit sätt att hantera det. Rakka har tur, och blir från början omhändertagen av den äldre Haibanen Reki. Reki stannar vid Rakkas sida när hon går igenom febern, och tvättar hennes vingar rena från blod. En vackrare symbolisk handling kan jag inte tänka mig.
Till slut finner vi oss till rätta i det nya livet, vi får nya vänner och hittar nya sätt att använda vår tid. Vi tänker kanske mindre och mindre på hur det var i det där förra livet, det som vi knappt minns eller vill minnas. Åtminstone är det det som händer med Reki. Men Rakka kan inte sluta tänka på vad som hände innan hon blev Haibane, trots att hennes nya liv går bra. Vilka var hennes föräldrar? Vem var hon själv? Vaga känslor och aningar sveper förbi hennes medvetande. Kan det vara så att hon har oavslutade affärer från sitt förra liv?
Innan Haibane Renmeis 13 avsnitt är slut ska även Reki få upptäcka att det till syvende och sist inte går att fly från det som var, utan att det får svåra konsekvenser. Och vi andra, vi som är verklighetens Haibaner, gör nog rätt i att lära oss samma läxa. Utan kontakten med sina rötter riskerar man att gå förlorad.
Många kramar och tack till min Haibane-kompis Innie för att du alltid påminner mig om den läxan varje gång vi ses.
"Oh yeah,
life goes on
long after the thrill
of living is gone."
--John Cougar Mellencamp
2 Comments:
*många, varma kramar* jag vet inte vad jag gör, men jag hoppas att det inte är för smärtsamt. *tycka om* // innie
Ett förflutet man skäms över, ett förflutet man gärna vill glömma.
riktig välskrivet. bra jobbat. Lånar gärna.
Skicka en kommentar
<< Home