Naket = oseriöst?

I bakgrunden: endast ett lätt surrande i huvudet av ett högt koffeinintag på fastande mage. Höstluften är hög, frisk och kall, och efter en lång promenad sprudlar kreativiteten.

Äntligen har det blivit dags att göra en första ansats till att tackla ämnet om sex och nakenhet i manga/anime. Anledningen till att jag tar mig an det är främst för att jag har fått ett rykte i vår animeförening att vara klart partisk mot fanservice och ecchi. Det här är alltså delvis ett försvarstal.

Ahhh, en riktigt skön lördag. Bara sex timmars sömn efter kultfilmsnatten, men det var det värt. Lång promenad in till stan och Seriebörsen. Tänkte köpa volym två av Megatokyo, men den hade fortfarande inte kommit in, så jag fick nöja mig med nästa volym av Gunsmith Cats. Inte så illa det heller. Min vana trogen blev det sedan en stor Caffé Nougat på Santinis och en halvtimmes högkvalitativ avspänning. Tyvärr är det mycket mer folk där sedan de började servera lunch också; man hör knappt den sköna jazzmusiken i bakgrunden längre för allt sorlet från folket och lattemaskinerna som gnäller i ett. Nåja, när jag väl sjunkit in i min egen lilla värld av skjutvapen, prisjägare och gangsters gjorde det inte så mycket längre.

Gunsmith Cats är sparsmakat vad gället nakenhet och sex, men det finns där, oftast i form av Minnie Mays extravaganta sexliv. I den här volymen (3: The Return of Gray), till exempel, finns det ett helt uppslag där hon ligger på sin säng och onanerar, medan hon tänker på sin försvunne pojkvän (som gått djupt under jorden på flykt undan gangsterligan han tidigare jobbade för som bombexpert).

Jag kom att tänka på problematiken med sex och naket i konst i allmänhet och seriös anime/manga i synnerhet. Många avfärdar det direkt som "fanservice" och kallar det barnsligt och överflödigt, vilket jag tycker är synd. Tankarna drogs till ett föredrag jag var på i onsdags, på Mikaelskyrkans studentgruppsmöte. Det hölls av den homosexuelle prästen Johan Hedlund och hade titeln "Får man vara sexuell i kyrkan?". Den gudsbild som han kommunicerade var mycket annorlunda mot vad man är vad vid att höra från präster i svenska kyrkan. Han poängterade bland annat vikten av att kroppen finns med i förhållandet till Gud. Han menade att ett sunt gudsförhållande måste innehålla en stor kroppslig medvetenhet och till viss del vara "erotiskt". Han talade inte om gud som herre och allsmäktig frälsare, utan som "vän" och "älskare". Titta igenom utställningen Ecce Homo som referens. Johan tog upp den på föredraget, och den är ett guldexempel i sammanhanget.

Det hela kan låta sexualiserat, men det var inte alls intrycket man fick. Tvärtom, en viktig sak i hans föredrag var att ifrågasätta varför homosexuella alltid tvingas vara sexuella - 100% av tiden - i allmänhetens ögon. Homosexuella är ju inte mer sexuella än någon annan. Snarare har de flesta inom kyrkan kanske för låga tankar om sexualitet i allmänhet, vilket har sina orsaker långt tillbaka i tiden och den västerländska traditionen.

Augustinus menade att kroppen var synd, och (mer eller mindre) roten till allt ont. Kombinera det med den Platonska bilden vi har i väst av kroppen och själen som helt åtskilda entiteter och vi har grunden för ett par tusen år av självspäkning, lustförnekelse, synd och skam. Och en grav brist på kroppsmedvetenhet. Det är framför allt detta Johan ifrågasätter.

Den syn på människan som Johans gudsbild förutsätter är olik den traditionellt västerländska och har i stället mycket gemensamt med den österländska (även om han inte använder någon som helst österländsk terminologi). Från det perspektivet finns det ingen uppdelning alls mellan "kropp" och "själ", utan en människa är en människa, med allt vad det innebär.

Jag tycker om den gudsbild som Johan framställer i sitt föredrag. Men jag kan också tänka mig att det kan ha sina sidor. Kanske kan den i förlängningen leda till ökad kroppsfixering? Något vi redan har alltför mycket av idag. Och hade Johan kunnat predika lika frimodigt om kroppens och sexualitetens betydelse för det andliga livet om hans publik bestått av till exempel gravt handikappade eller 80-plus-åringar?

För att sammanfatta det viktigaste jag personligen tar med mig från föredraget: kroppen - och därmed sexualiteten - har en lika viktig roll att spela för det andliga livet som själen. Från det österländska, holistiska perspektivet blir detta helt självklart, eftersom man där inte ens skiljer på kropp och själ.

Det som gör den här synen så kontroversiell är väl bland annat att den tvingar en att konfronteras med den relation man har till sin egen kropp och sexualitet, något som väldigt många är obekväma med.

Men det var ju manga jag pratade om, eller hur? Tja, all kultur kan väl på ett sätt räknas som en sorts andlig upplevelse, och inkluderar därför hela människan, både kropp och själ. Alltså; nakenhet och sex i manga/anime bör inte automatiskt klassas som hentai eller fanservice. Försök först se det som den kroppsliga aspekten av den andliga upplevelsen.

Detta blir ju ibland alldeles omöjligt, i de fall det faktiskt rör sig om genuin fanservice (Cosplay Complex, Ikkitousen, Godannar), porr eller skräpkultur (He Is My Master). Skillnaden är ju en nästan helt subjektiv bedömning (men om du anser La Blue Girl vara ett bra exempel på andligt inspirerande högkultur kanske det är dags att vidga sina vyer lite...).

Testa dig själv nästa gång du konfronteras med nakenhet (manlig eller kvinnlig) eller sex i manga, anime, film, litteratur eller annan konst. Lägg märke till hur du reagerar och fråga dig varför du tycker som du gör om det du ser. Våga dröja dig kvar en stund längre än vanligt utan att börja känna dig pervers eller barnslig. Var ärlig mot dig själv och fråga dig om det du ser tillför något till din upplevelse av verket som helhet, i form av humor, lust, spänning eller vad som helst. (Kom ihåg att det förstås inte innebär att du måste erkänna för någon annan att du tycker att det är okej.)

Har jag grundmurat mitt rykte som ecchi-vän nu? Kommer jag kunna övertyga någon om att jag faktiskt har god smak efter det här...?