LinDai
I högtalarna (plural nuförtiden. Yay!): Katie Melua, "Piece by Piece".
LinDai hade sin andra visning för terminen idag. Ett par nya medlemmar, och två nya serier började; The Melancholy of Haruhi Suzumiya och Samurai Champloo. Haruhi har jag bloggat om förut. Gillar den serien. Den är oförutsägbar och har ett ganska unikt upplägg och en skön, dualistisk humor. Dualistisk, eftersom den har en högljudd och en återhållen sida som komplementerar varandra bra.
Samurai Champloo är också rätt skönt, men redan i avsnitt två och tre märks kännetecknen för en 26-avsnittsserie, till skillnad från en kortare; det händer mycket saker, men egentligen ingenting som för huvudstoryn framåt. I en serie på 13 avsnitt finns det sällan utrymme för "fillers", men har skaparna 26 avsnitt plus på sig blir det nästan alltid ett antal sådana avsnitt.
Veckans Answerman på ANN hade en fråga om hur man håller sin animeförening vid liv. Klart intressant läsning när man är ordförande för just en sådan. Det uppenbara problemet med en animeförening nu för tiden är ju att det är så lätt för vem som helst att få tag i anime hemifrån via internet. Visst, det finns fördelar med att gå på visningar också; stor skärm, bra ljud och sällskap, plus att man kanske får se sådant man inte hade sett annars. Nackdelarna är att man måste dra ut i snörusket för att ta sig till visningslokalen, det kostar pengar (om än mycket lite), och man får kanske inte se serierna i den takt man hade önskat. Zac Bertschy föreslår för det första att man som animeförening kan satsa på att visa obskyr, okänd eller gammal anime som få har sett och på så sett erbjuda något mer unikt. Låter som en bra idé. För det andra tycker han att klubben ska anordna mycket sociala aktiviteter vid sidan av bara visningar. Också en bra idé.
Det blir spännande att försöka göra LinDai till en social förening. Just nu är det ju knappast det. Visst hat vi mycket att vinna på att göra mer reklam och värva fler medlemmar, men minst lika mycket på att fundera över vad som egentligen får folk att gå med i en förening.
Katie Melua får ta en paus, för nu börjar Scrubs. Bra skit.
LinDai hade sin andra visning för terminen idag. Ett par nya medlemmar, och två nya serier började; The Melancholy of Haruhi Suzumiya och Samurai Champloo. Haruhi har jag bloggat om förut. Gillar den serien. Den är oförutsägbar och har ett ganska unikt upplägg och en skön, dualistisk humor. Dualistisk, eftersom den har en högljudd och en återhållen sida som komplementerar varandra bra.
Samurai Champloo är också rätt skönt, men redan i avsnitt två och tre märks kännetecknen för en 26-avsnittsserie, till skillnad från en kortare; det händer mycket saker, men egentligen ingenting som för huvudstoryn framåt. I en serie på 13 avsnitt finns det sällan utrymme för "fillers", men har skaparna 26 avsnitt plus på sig blir det nästan alltid ett antal sådana avsnitt.
Veckans Answerman på ANN hade en fråga om hur man håller sin animeförening vid liv. Klart intressant läsning när man är ordförande för just en sådan. Det uppenbara problemet med en animeförening nu för tiden är ju att det är så lätt för vem som helst att få tag i anime hemifrån via internet. Visst, det finns fördelar med att gå på visningar också; stor skärm, bra ljud och sällskap, plus att man kanske får se sådant man inte hade sett annars. Nackdelarna är att man måste dra ut i snörusket för att ta sig till visningslokalen, det kostar pengar (om än mycket lite), och man får kanske inte se serierna i den takt man hade önskat. Zac Bertschy föreslår för det första att man som animeförening kan satsa på att visa obskyr, okänd eller gammal anime som få har sett och på så sett erbjuda något mer unikt. Låter som en bra idé. För det andra tycker han att klubben ska anordna mycket sociala aktiviteter vid sidan av bara visningar. Också en bra idé.
Det blir spännande att försöka göra LinDai till en social förening. Just nu är det ju knappast det. Visst hat vi mycket att vinna på att göra mer reklam och värva fler medlemmar, men minst lika mycket på att fundera över vad som egentligen får folk att gå med i en förening.
Katie Melua får ta en paus, för nu börjar Scrubs. Bra skit.
det här inlägget skrev jag klockan 22:14
1 Comments:
Åh! Melua, Piece by Piece *njuter* är det min skiva eller har jag fått tillbaka den? *förvirrad* mitt minne är inte vad det borde vara... eller så har jag för många skivor för att hålla reda på dem, tror jag skyller på det, det känns bättre ;)
*kramkalas*
Skicka en kommentar
<< Home