Metroid Prime (del 2)

Någonstans på vägen efter det första spelet bestämde sig tydligen någon för att Metroid Prime är en trilogi. Min kommentar på det är, "okej då". Echoes är i det sammanhanget helt onödigt, men originalet tillsammans med Corruption bildar faktiskt en sammanhängande helhet som är intressant att uppleva.

Corruption alltså. Förutom övergången till Wii och dess speciella kontroll (som för övrigt fungerar alldeles utmärkt, utom att man får lite ont i högerhanden av att peka med wiimoten på skärmen konstant i flera timmar), är det mest utmärkande för denna tredje del att Samus faktiskt interagerar med andra människor. Hon deltar till en början tillsammans med andra prisjägare i den galaktiska federationens försvar mot rymdpiraterna. Ett nytt grepp som ger en ny känsla. Bara att ha med mänskliga röster i spelet sänker så klart original-metroid-känslan av "jag-är-helt-jävla-ensam-på-en-ondskefull-planet-full-av-mördarmonster", men som tur är används den här nya sortens atmosfär i mycket begränsad utsträckning och den största delen är man ensam mot elementen. Eller, nästan, ibland blir man störd av en radiosignal från någon general eller AI-dator som berättar vad man ska göra härnäst, vilket ju sänker ensamhetskänslan ytterligare. Dock finns det ett ganska stort plus gömt bland dessa minus. Mängden historieberättande i Metroid Prime-spelen har ökat genom hela trilogin, men där historien i Echoes var fantasilös är den i Corruption betydligt intressantare, och interaktionen med andra människor mitt i actionscenerna ger en känsla av... hm, vad heter 'urgency' på svenska?

På det hela taget tappar Corruption inte särkilt mycket i känsla, och nästan allt det tar det igen i lirande och mervärde. Skjutandet, hoppandet, utforskandet och samlandet är minst lika roligt som förut, till och med finslipat i flera fall. Dessutom har Retro Studios nog tagit något slags pris i att få folk att spela samma spel flera gånger. Till en början kan man välja svårighetsgrad mellan "Normal" och "Veteran". När man väl klarat spelet en gång dyker även läget "Hypermode" upp. Men varför spela allihop? Jo, det finns ett intressant system för att låsa upp extramaterial som går ut på att samla "credits" genom lirande som man sedan köper bonusfunktioner och concept art-gallerier för. Dessa credits finns i fyra olika typer som man samlar genom att döda bossar, scanna monster och information, eller göra andra speciella grejer, och det finns ett begränsat antal av varje sort. Detta innebär att för att hitta tillräckligt många (nästan alla) för att köpa allt bonusmaterial måste man klara spelet på minst två olika svårighetsgrader, inklusive Hypermode.

Jag hoppas Retro Studios är nöjda med sig själva för att de för första gången har fått mig att börja spela om ett spel omedelbart efter att för första gången ha klarat det. Jag tror de flesta spelare känner igen sig i den samlingsmani som kan uppstå när man ger sig in i ett bra spel som uppmuntrar just samlande. För mig kan det gå över styr ibland. Jag är redan halvvägs igenom andra varvet i Mario Galaxy (vilket också kräver två kompletta varv för att se allting). Jag har maxat statsen i Final Fantasy 6, 7 och 8, samt Chrono Trigger, där jag även sett alla 12 slut. Varför? Bra fråga. På tal om det recenserade Yahtzee från Zero Punctuation Super Mario Galaxy nyligen och tyckte i det sammanhanget att "striving for 100% completion is for unemplyed psychotics and Koreans". 'nuff said.