Metroid Prime (del 1)

Mitt liv tycks mest bestå av TV-spel just nu. Före jul var det Mario Galaxy, sen ett kort brejk för julhelgen hemma, och sen Metroid Prime 3: Corruption. Ingen skola att ta tag i (även om den nu med stormsteg börjar hopa sig som onda moln vid horisonten), inte myckat annat att göra. Livet som helhet känns sådär lagom grått och trist. Och heter man Linus betyder TV-spel under sådana förhållanden en 10-timmar-om-dagen-aktivitet.

Super Metroid till SNES är ett otroligt bra spel. Så är det bara. Förutom att själva lirandet är hur skönt som helst och det råder en perfekt balans mellan utforskande/samlande och fajtande, så är atmosfären i det alldeles unik. Antagligen är det ett av de allra mest stämningsfulla spelen från SNES-generationen.

Metroid Prime förde både bokstavligen och bildligen över Metroidsagan till tre dimensioner. Allt som gjorde Super Metroid bra fanns kvar, och var förhöjt med en hel potens till. Själv satt jag helt trollbunden. Det var första gången sedan jag var elva som ett spel verkligen kunde göra mig skraj, få upp min 'suspension of disbelief' till sådana höjder att jag hoppade till och fick hjärtat i halsgropen när en rymdpirat hoppade ut runt ett hörn och började strimla mig.

En av höjdpunkterna för den känslan i Metroid Prime var det stora cylindriska rummet djupt inne i piraternas anläggning i Phendrana Drifts. När man kliver in där är det dunkelt och tyst. Bara brummandet från maskiner hörs. Man börjar klättra de tre våningarna ner till botten där belöningen väntar. Längs väggarna finns bur efter bur full med inspärrade metroider, och man undrar hela tiden om de kommer att bryta sig ut. Men det gör de inte. Väl nere på golvet får man äntligen tag i värmevisiret. Men i samma sekund blir hela rummet beckmörkt, musiken blir hetsig och någonting börjar ge sig till att slakta en genom mörkret. Man sätter igång värmevisiret och ser plötsligt de gulvita siluetterna av piraterna som har dykt upp. (Förresten, om du inte har spelat något Metroidspel kanske du tycker att 'pirater' låter fånigt. En rymdpirat har dock lika mycket gemensamt med Jack Sparrow som en clementin har med Sankt Peterskyrkan, och kan närmast liknas vid en humanoid korsning mellan en raptor och en bönsyrsa.) På vägen upp igen bryter sig metroiderna ut ur sina burar och man tvingas slåss mot även dem enbart med hjälp av värmesynen.

Metroid Prime 2: Echoes var i stort sett precs likadant som det första spelet, fast lite sämre. Så gott som all story i originalet berättades genom information man själv hittade på de platser man besökte i form av gamla skrifter från det utdöda Chozofolket eller krypterad data i rymdpiraternas datorer. Det gjorde historien 100% frivillig, men fortfarande komplex och intressant. I mina ögon vad det draget inget mindre än rent geni. Ingen tryckte ner någon information i halsen på en, utan man fick själv upptäcka hur allt hängde samman; bit för bit utkristalliserade sig det händelseförlopp som hade lett fram till spelets inledning för en. Spelaren blev i sanning en upptäckare.

I Echoes dyker det mycket snart efter starten upp nåt slags alienspöke och berättar för mig vad som kommer att hända hela resten av spelet. Man ska gå till tre olika platser och göra precis samma sak på alla tre. Och mycket riktigt, när detta är avklarat är det i stort sett bara slutbossen kvar. Skittråkigt. Visst, informationsinsamlandet finns kvar, men det känns påklistrat.

Nu är Echoes givetvis inte dåligt. Lirandet är i stort sett identiskt med ettan, samlandet är lika intressant, och utforskandet... nåja, nästan lika bra i alla fall. När använde sig Nintendo för första gången av greppet att ha två parallella världar, en ljus och en mörk? Zelda 3? Och hur ofta sen dess har det återanvänts? [Retorisk fråga]

Om tredje delen i serien nästa gång.

Bilder lånade från GameSpot.com.