Cunsmith Cats och Megatokyo

Var på stan idag med en vän. Seriebörsen och därefter Santinis, Linköpings båda huvudattraktioner. Seriebörsen är mysig att gå omkring i, men ger mig också en väldig ångest. Alla dessa serier, alla dessa världar. Och så lite tid. Och så lite pengar. Varje volym man köper innebär att man försakar tiotusen andra volymer som man kunda ha köpt istället. Hur gör man valet? Hur hittar man sin nisch i detta hav av fantasi? Ändå lyckas jag gå därifrån med bara två inköp; andra volymen av Gunsmith Cats och första volymen av MegaTokyo. Båda har jag läst tidigare. Båda är säkra kort. Är jag feg? Blir jag så intimiderad av denna nästan oändliga ocean av möjligheter att jag instinktivt klamrar mig fast vid det jag känner? Nåja, nånstans måste man dra gränsen. Och har jag läst det förut blir jag i alla fall inte besviken.

Gunsmith Cats är en favorit. Jag har en förkärlek för charmiga serier med mycket personlighet, även om det tummas på realism och konflikterna är sparsmakade. Det gör ingenting att man hela tiden vet att det kommer att sluta lyckligt för hjälten, om hjälten är en tillräckligt intressant personlighet. (Inget fan av Stålmannen, alltså. För stark, för perfekt, för kristuslik.) Gunsmith Cats (GC) är ovanligt amerikansk för en manga. Den gör sig oerhört bra i engelsk översättning. Med de två prisjägarna/vapensmederna Rally Vincent och Minnie-May Hopkins i centrum berättar den gangsterhistorier från Chicago, Al Capones hemvist. Tecknaren Kenichi Sonoda är en stor vapennörd, vilket speglas i Rally, som är en lika stor dito. Teckningarna av pistolerna är detaljerade, och här och där förs korta diskussioner om ammunitionstyper, metallhårdhet och liknande. Likaså har Sonoda ett stort bilintresse, vilket också märks tydligt. Han är noga med de olika bilmodellerna som avbildas och låter dem ofta tävla mot varandra.

Äger redan första volymen av GC och ett tiotal av serietidningarna, det formatet som serien först gavs ut i. Serietidningarna är ju större (knappt A4), så helst hade jag ju haft de istället, hela vägen. Men samlingsvolymerna (A5) får duga tills jag orkar ge mig ut på Ebay och leta. Om någon har ett köptips om dem är jag mer än tacksam.

Och så var det MegaTokyo... för mig personligen en knepig nöt att ta sig an. Hade jag inte haft Katte med mig idag hade jag nog inte ens tagit upp den från hyllan. Det var... få se... minst tre år sedan jag läste den sist. Och det tar ju alltid emot att ta upp ett gammalt läsprojekt som man har tappat. Det känns som om man borde ta nya tag, gå framåt och ta sig an nya tider, istället för att hålla sig kvar i det förflutna. När jag först läste MT blev jag helt såld. Sådan charm, sådan verklighet, sådan själ... Jag kunde känna både Largo och Piro inom mig, som om de vore två tidlösa personlighetskomponenter hos både mig och MT-författarna (vilket de ju såklart är). Piro, den hopplöse fanboyen, som har så låga tankar om sig själv, och så låga förväntningar på livet att han kan glädjas åt de allra minsta sakerna, och Largo, den självutnämnde l33tm4573rn, som trivs förträffligt med att vara kung över sin helt egna, för oss andra obeboeliga värld. Men Piro och Largo i MT lever det liv som Piro och Largo inom mig bara drömmer om att få leva. Mitt i fantasins Tokyo, bortom all vett och reson, bland ninjor och sorgsna flickor i snö. Och det får mig att längta bort, till en liknande värld. Det är väl en annan del av förklaringen till varför jag drar mig för att läsa vidare i MT, och återuppliva min egen inre fanboy; jag vet, precis som Piro vet, att verkligheten aldrig kan leva upp till den fantasivärld vi väver ihop inom oss.