Final Fantasy: Kontrollfreakets dröm och mardröm
Mitt längsta blogginlägg hittills, om kontrollbehov och Final Fantasy X.
Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker det verkar som om många kontrollmänniskor tycker om TV-spel. (Jag anar en ordvits därinne nånstans, men jag låter den glida den här gången.) Jag har har också en teori om att kontrollmänniskor är de bästa på att utveckla TV-spel också. Mitt illustrerande exempel är SquareSoft. De flesta som alls bryr sig om konsollrollspel är nog rörande överens om att Square är absolut bäst inom det området. På meritlistan har de, förutom hela Final Fantasy-serien, Mana-spelen, Chrono-spelen och ett otal andra klockrena titlar. Jag tror att en av anledningarna till att SquareSoft gör så bra rollspel är att de är ett gäng kontrollfreaks. Men ett kontrollfreak är ett tveeggat svärd...
Enligt mig är FF7 det bästa av alla Squares spel, vid sidan av FF6. Här har Squares kontrollbehov hittat en underbar balans; stridssystemen och allt annat sifferbollande är avancerat, men mycket logiskt och lättförståeligt, och alla små specialhändelser som kryddar spelet är väl genomtänkta. Samtidigt har intrigen och karaktärerna lämnats åt höger hjärnhalva; de är komplexa, mystiska och känslosamma. Resultatet: TV-spelshistoria.
I FF8, däremot, gick det överstyr. Kontrollbehovet tog överhanden även över intrigen, och istället för att vara legosoldat ute för att rädda planeten och upptäcka sin egen dunkla historia och med hela världen emot sig, är man här en liten del av ett stort kvasimilitärt komplex som i sig är en del av ett stort politiskt spel. Intrigen slår mot slutet av spelet knut på sig själv och blir helt oförståelig. Inte alls lika kul. (Likförbannat sitter jag här med över 120 timmars speltid i det...)
Square insåg sitt misstag och försökte hitta tillbaka till sina rötter i och med FF9, det mest svårigenkännliga av spelen i serien. I stark kontrast till åttan är allt här idel sött och gulligt. Överallt finns referenser till gamla FF-spel, ända tillbaka till det allra första. Mycket sagolikt och fluffigt. Ett bra spel, men FF-känslan infinner sig inte riktigt.
Och slutligen, i FFX, var det dags att växa upp. Här har Square varit mycket duktiga och tagit tillvara alla erfarenheter man fått av det myckna experimenterandet från de tre tidigare spelen. Framför allt striderna har blivit mycket mer intressanta och taktiska. I de tidigare spelen visste man hur alla systemen hängde ihop (oftast), men man fick aldrig riktigt chansen att utnyttja kunskapen till fullo. Det får man här.
Stämningen och intrigen är också hybrider mellan spel 7, 8 och 9. Musiken är mycket bra och har mest gemensamt med FF7 och FF8. Den är perfekt ändamålsenlig, dvs den är lätt hypnotisk och smälter in så behagligt i bakgrunden, utan att bli tråkig, att man kan lyssna på den ett dygn i sträck utan att bli det minsta psykotisk.
Sedan kommer vi då till den stora stötestenen med FFX: talet. Det nya experimentet för fjärde generationens spelkonsoller. Kort sagt; den engelska dubbningen av talet är skitdålig. Det vill säga i samma stil som de flesta dubbningar från japanska till engelska. En eller två av rösterna smälter in hyggligt i stämningen, men de andra känns i bästa fall smått pinsamma och som värst olidligt fel. Och värre blir det bara av att jag, som sett mycket anime, ibland känner på mig hur stämningsfullt det hade kunnat bli med orginalrösterna. Tips till Square; släpp en version med orginaltal och engelsk text!
Ur kontrollperspektiv är FFX aningen hårt hållet, åtminstonde i början av spelet. De första 5-10 timmarna verkade bestå av 70% cutscenes och oavbrytbara dialoger. Jag som hör till konsollskolan av spelvärlden blev frustrerad; jag anar att PC-spelande människor hade tröttnat stenhårt efter ett par timmar. Hela tiden finns det dessutom en pil som visar vart du ska ta vägen, och ibland blir vissa områden otillgängliga utan någon förklaring alls, för att man inte ska gå vilse. Tråkigt. Lite för mycket kontroll från Squares sida. Men som i de flesta FF-spel blir rörelsefriheten större ju längre man kommer.
När jag som kontrollfreak (och inbitet FF-fan) sätter mig ner och spelar ett nytt FF-spel är det en dröm på många sätt. Inte bara tack vare de detaljerade och stämningsfulla miljöerna, den spännande intrigen och de dunkla bakomliggande fantasy-mysterierna. Kontrollfreaket inom mig finner dessutom sitt paradis i alla siffror som finns att bolla och manipulera med, nivåer som ska höjas, en uppsjö av föremål och utrustning som ska samlas och förbättras, hemligheter som ska upptäckas, nya stridssystem som ska läras in och optimeras efter, och i bästa fall även ett otal minispel att bemästra.
FFX har dessutom ett helt nytt system för att förbättra karaktärer. Borta är erfarenhetspoäng och nivåer. Alla förbättringar som kan göras är snyggt utlaggda som små cirklar på något som liknar en jättestor spelplan, över vilken alla karaktärerna långsamt förflyttar sig. Du styr själv över varje litet steg som tas, och om du vill kan du i detalj planera dina karaktärers utveckling från början till slut. Inte en siffra höjs utan att jag tydligt ser och styr vad som händer. Vilken dröm för kontrollfreaket i mig...
Men Final Fantasy är också en mardröm. Tänk om man missar något? Många FF-spel innehåller viktiga föremål som går att missa permanent om man inte upptäcker dem vid rätt tillfälle. Och går det verkligen att hitta allt, göra allt, optimera allt? Ibland inte. Då måste man välja. Det kan inte bli perfekt. Detta ger upphov till en djup ångest och sorg i min perfektionistiska TV-spelarsjäl.
Sen är ju saken också den att det går åt så mycket kontroll för att spela final fantasy att man samtidigt tappar kontrollen över allt annat i sitt liv. Det hör liksom till den genuina FF-upplevelsen. Om det har gått en vecka sedan jag började spela ett FF-spel utan att min dygnsrytm blivit vänd minst 135 grader, alla mina andra åtaganden känns som vaga minnen från en svunnen tid och kompisarna börjar fråga varför jag är så konstig nu för tiden, så anser jag att Square inte har gjort sitt jobb ordentligt. Och det kriteriet, kan jag konstatera efter knappt 40 speltimmar, uppfyller FFX i alla fall med råge...
Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker det verkar som om många kontrollmänniskor tycker om TV-spel. (Jag anar en ordvits därinne nånstans, men jag låter den glida den här gången.) Jag har har också en teori om att kontrollmänniskor är de bästa på att utveckla TV-spel också. Mitt illustrerande exempel är SquareSoft. De flesta som alls bryr sig om konsollrollspel är nog rörande överens om att Square är absolut bäst inom det området. På meritlistan har de, förutom hela Final Fantasy-serien, Mana-spelen, Chrono-spelen och ett otal andra klockrena titlar. Jag tror att en av anledningarna till att SquareSoft gör så bra rollspel är att de är ett gäng kontrollfreaks. Men ett kontrollfreak är ett tveeggat svärd...
Enligt mig är FF7 det bästa av alla Squares spel, vid sidan av FF6. Här har Squares kontrollbehov hittat en underbar balans; stridssystemen och allt annat sifferbollande är avancerat, men mycket logiskt och lättförståeligt, och alla små specialhändelser som kryddar spelet är väl genomtänkta. Samtidigt har intrigen och karaktärerna lämnats åt höger hjärnhalva; de är komplexa, mystiska och känslosamma. Resultatet: TV-spelshistoria.
I FF8, däremot, gick det överstyr. Kontrollbehovet tog överhanden även över intrigen, och istället för att vara legosoldat ute för att rädda planeten och upptäcka sin egen dunkla historia och med hela världen emot sig, är man här en liten del av ett stort kvasimilitärt komplex som i sig är en del av ett stort politiskt spel. Intrigen slår mot slutet av spelet knut på sig själv och blir helt oförståelig. Inte alls lika kul. (Likförbannat sitter jag här med över 120 timmars speltid i det...)
Square insåg sitt misstag och försökte hitta tillbaka till sina rötter i och med FF9, det mest svårigenkännliga av spelen i serien. I stark kontrast till åttan är allt här idel sött och gulligt. Överallt finns referenser till gamla FF-spel, ända tillbaka till det allra första. Mycket sagolikt och fluffigt. Ett bra spel, men FF-känslan infinner sig inte riktigt.
Och slutligen, i FFX, var det dags att växa upp. Här har Square varit mycket duktiga och tagit tillvara alla erfarenheter man fått av det myckna experimenterandet från de tre tidigare spelen. Framför allt striderna har blivit mycket mer intressanta och taktiska. I de tidigare spelen visste man hur alla systemen hängde ihop (oftast), men man fick aldrig riktigt chansen att utnyttja kunskapen till fullo. Det får man här.
Stämningen och intrigen är också hybrider mellan spel 7, 8 och 9. Musiken är mycket bra och har mest gemensamt med FF7 och FF8. Den är perfekt ändamålsenlig, dvs den är lätt hypnotisk och smälter in så behagligt i bakgrunden, utan att bli tråkig, att man kan lyssna på den ett dygn i sträck utan att bli det minsta psykotisk.
Sedan kommer vi då till den stora stötestenen med FFX: talet. Det nya experimentet för fjärde generationens spelkonsoller. Kort sagt; den engelska dubbningen av talet är skitdålig. Det vill säga i samma stil som de flesta dubbningar från japanska till engelska. En eller två av rösterna smälter in hyggligt i stämningen, men de andra känns i bästa fall smått pinsamma och som värst olidligt fel. Och värre blir det bara av att jag, som sett mycket anime, ibland känner på mig hur stämningsfullt det hade kunnat bli med orginalrösterna. Tips till Square; släpp en version med orginaltal och engelsk text!
Ur kontrollperspektiv är FFX aningen hårt hållet, åtminstonde i början av spelet. De första 5-10 timmarna verkade bestå av 70% cutscenes och oavbrytbara dialoger. Jag som hör till konsollskolan av spelvärlden blev frustrerad; jag anar att PC-spelande människor hade tröttnat stenhårt efter ett par timmar. Hela tiden finns det dessutom en pil som visar vart du ska ta vägen, och ibland blir vissa områden otillgängliga utan någon förklaring alls, för att man inte ska gå vilse. Tråkigt. Lite för mycket kontroll från Squares sida. Men som i de flesta FF-spel blir rörelsefriheten större ju längre man kommer.
När jag som kontrollfreak (och inbitet FF-fan) sätter mig ner och spelar ett nytt FF-spel är det en dröm på många sätt. Inte bara tack vare de detaljerade och stämningsfulla miljöerna, den spännande intrigen och de dunkla bakomliggande fantasy-mysterierna. Kontrollfreaket inom mig finner dessutom sitt paradis i alla siffror som finns att bolla och manipulera med, nivåer som ska höjas, en uppsjö av föremål och utrustning som ska samlas och förbättras, hemligheter som ska upptäckas, nya stridssystem som ska läras in och optimeras efter, och i bästa fall även ett otal minispel att bemästra.
FFX har dessutom ett helt nytt system för att förbättra karaktärer. Borta är erfarenhetspoäng och nivåer. Alla förbättringar som kan göras är snyggt utlaggda som små cirklar på något som liknar en jättestor spelplan, över vilken alla karaktärerna långsamt förflyttar sig. Du styr själv över varje litet steg som tas, och om du vill kan du i detalj planera dina karaktärers utveckling från början till slut. Inte en siffra höjs utan att jag tydligt ser och styr vad som händer. Vilken dröm för kontrollfreaket i mig...
Men Final Fantasy är också en mardröm. Tänk om man missar något? Många FF-spel innehåller viktiga föremål som går att missa permanent om man inte upptäcker dem vid rätt tillfälle. Och går det verkligen att hitta allt, göra allt, optimera allt? Ibland inte. Då måste man välja. Det kan inte bli perfekt. Detta ger upphov till en djup ångest och sorg i min perfektionistiska TV-spelarsjäl.
Sen är ju saken också den att det går åt så mycket kontroll för att spela final fantasy att man samtidigt tappar kontrollen över allt annat i sitt liv. Det hör liksom till den genuina FF-upplevelsen. Om det har gått en vecka sedan jag började spela ett FF-spel utan att min dygnsrytm blivit vänd minst 135 grader, alla mina andra åtaganden känns som vaga minnen från en svunnen tid och kompisarna börjar fråga varför jag är så konstig nu för tiden, så anser jag att Square inte har gjort sitt jobb ordentligt. Och det kriteriet, kan jag konstatera efter knappt 40 speltimmar, uppfyller FFX i alla fall med råge...
det här inlägget skrev jag klockan 10:08
2 Comments:
Jag tränar tungt och dansar lätt.
Hela livet är ett kontrollfreaks mardröm, analogt med det du skrev i slutet om att missa saker för gott. Men jag försöker att inte tänka på det. Tack för påminnelsen. ;-)
Skicka en kommentar
<< Home