Om att skriva

Att skriva är ett intressant hantverk. För många verkar det vara ett slags terapimetod. Man låter den tänkte läsaren bli terapeuten som bara sitter och ställer enkla frågor för att få en att fortsätta prata på samma spår. Och så gör man det. Så brukade jag göra länge, och det blev långa haranger med stream-of-contiousness som ibland kändes bra att skriva och ibland bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Men det var nästan aldrig kul att läsa i efterhand, utom ibland av rent nostalgiska skäl. En dagbok kanske man ska skriva på det sättet. Då är det ju ändå bara en själv som läser den. Då behöver man inte...

[Ett mycket högljutt, rytmiskt skramlande ljuder från korridoren utanför. Ljudet tystnar. Ringklockan ringer. Len öppnar dörren. Utanför står Samus Aran från Metroid i full metallisk stridsmundering.]

Len: Tjena.

Samus: Mmf mmm fm nnnft fft mmnnfftt?

L: Visst, bara att ta i kylen.

[Golvet knakar när Samus går fram till kylen, öppnar den, tar ut en tvålitersflaska med coca cola och börjar halsa den genom en ventil i hjälmen.]

...tänka på att skriva sammanhängande eller ens språkligt korrekt, eller försöka få det att bli intressant för någon annan. Stephen King, som är min förebild vad det gäller att skriva, har en del att säga om det där. Han säger att första gången man skriver en text skriver man för sin egen skull, men när man går igenom den en andra gång för att skriva om den gör man det för läsarens skull. Jag tror det är en bra idé att skilja på de två olika sätten att skriva; för sin egen skull eller för någon annan. Att skriva för sin egen skull kan, som sagt, vara jätteskönt på många sätt. Att skriva för någon annan är mer av ett hantverk; då kan man omarbeta en text flera gånger för att den ska bli så bra som möjligt, om den nu ska vara rolig, spännande, eller stämningsfull på något annat sätt. Det är en aktivitet som jag tycker är hur kul som helst. Man har hundraprocentig frihet att göra vad man vill med språket och med sanningen; man kan ljuga i 110, antingen så att det märks eller...

[Samus halsar fortfarande.]

Len: Lite varmt idag, va?

...så att det inte går att avgöra om det är sant eller inte. Man kan misshandla språket så mycket man vill och hitta på alla möjliga karaktärer. en del kanske skulle invända att många texter ska komma från hjärtat och inte borde köras genom hela det litterära tröskverk som skrivandets hantverk är. Visst, kärleksbrev och dagböcker kanske. När det gäller såna saker finns det ett egenvärde i att de ord som sägs är de första, spontana orden som kommer för en, och att ärlighet råder. Helt enkelt att det kommer från hjärtat. Men jag tror att alla andra texter bara har att vinna på så mycket kreativitet som möjligt.

[Samus halsar vidare. En halvliter kvar i flaskan.]

Undrar om inte många författare är kontrollmänniskor. När man sitter och väver ihop sin egen värld vänjer man sig väl efter ett tag vid att allt beter sig precis som man själv vill och förväntar sig att det ska göra. Allting som sker i den världen är, i ens eget tycke, "snyggt," logiskt och sammanhängande. Så fungerar ju inte den riktiga världen, dock. Det hade väl varit ganska jävligt i längden.

[Samus sänker äntligen flaskan och tar ett enormt andetag, följt av en jätterap som ekar metalliskt genom stridsdräkten.]

S: Mmmf MMMF mm mmf mm fmmfmm!!

L: Du vill inte ta en dusch eller så då?

[Samus dimper tungt ner i soffan, och nånting i dess botten går sönder.]

Att vara författare är nog ganska ensamt, tror jag. Jag har försökt mig på att skriva många gånger, men de gånger jag har varit för mig själv tillräckligt mycket för att hinna göra det har jag ändå varit så deprimerad att skrivandet bara blivit blaj. Och när jag mått bättre har jag ju velat lägga tiden på att vara med kompisar istället för att sitta ensam hemma och skriva. Så det har aldrig blivit så seriöst som jag kanske har tänkt mig ibland. Kanske lika bra det; i valet mellan att uppleva livet eller att skriva om det så tar jag nog oftare det tidigare. Men inte alltid.

S: Mmmf fmmmf mm.

L: Ajdå. Allvarligt? Inget rostskydd alls?

S: Mmf.

L: Men ta av dig dräkten då, om det är så varmt.

S (tvekande): ...mm nnftn. Fnn nnf m nnnfmmt?

L: Shit, jobbigt. Nej, tyvärr, men du kanske kan låna en kofot av Stångis?

S: Fnck thhtngsh!

L: Visst, you're the boss...