En dikt

Träningen har gått oförskämt bra på sista tiden. Kompisar har funnits att peppa, disciplinen har fungerat, och kroppen har varit avspänd. Idag kulminerade det hela i en inspirationsvåg som ledde till följande hastigt hopskrivna Tai Chi-dikt.

When I move, I move like a child.
I move because it is fun; there is no other reason.
There are no decisions to make; my will decides for me.
I have no muscles, no bones,
no joints, no tendons, only this body.
I laugh hysterically and unendingly at everything
and everyone I see, including myself.
I don't breathe; I am the air.
I don't listen; I am the music.
I don't move; I am this body.
I am a monkey (a high-tech monkey, but still...).
I am, accidentally, the greatest Tao master in history,
and I don't even know it.

Metabloggande och annat

Nu är det två veckor sedan jag senast uppdaterade bloggen. Olika människor har olika bloggvanor; somliga kör varje dag, somliga några gånger i veckan, andra några gånger i månaden eller bara en gång i månaden. Jag kan som vanligt inte bestämma mig utan pendlar mellan varannan dag och varannan vecka. På sist tiden har mitt liv helt enkelt varit så händelserikt och intressant att jag inte har känt något behov av att ursäkta min existent genom att skriva om den. Å andra sidan har inget av det varit av tillräckligt allmänt intresse för att vara intressant för andra heller (eller om det varit det, inte varit lämpligt bloggmaterial av andra anledningar). Moving on!

Andra bloggvänner har dock varit mycket aktiva. Innie, till exempel, blev upptäckt av Östgötacorrespondenten och fick en hel fin artikel skriven om sig, som jag varmt rekommenderar. Min mer avlägsna - åtminstonde geografiskt - vän, Marie, från Virginia, har startat en blogg för att uppdatera alla sina nyfikna anhöriga om hur hennes leukemibehandling fortskrider. Inte lika politisk, men själv är jag mycket tacksam för att jag äntligen får veta vad som händer i hennes liv långt där borta, och för andra kan den nog ge en liten inblick i den amerikanska sjukvården i alla fall.

En del saker händer med LinDai också. Sedan igår är vi äntligen en fulltalig styrelse igen för första gången på säkert mer än ett år. Välkomna, Sofia och Tobbe! Forumet på www.lindai.se/forum har blivit mer aktivt, och vi har fått en alldeles egen IRC-kanal: #LinDai på Rizon. Tisdagen den 12/2 har vi öppen visning i C3 klockan 18, då alla är välkomna! Mer info om det (tex vad som kommer att visas) kommer senare i nyhetsbrevet, som man kan prenumerera på här. Vidare kommer vi att anordna någon visning under LinCon också, så håll utkik efter oss om du tänker vara där.

Yrkestest

Min vän Mumlan, som numera flytt Linköping för ett liv i huvudstaden, gjorde för ett tag sedan ett yrkestest som påstod att hon skulle bli målare och inte lärare, som hon håller på att utbilda sig till. Lite ironiskt då att den supersmarta superdatorn sade så här om mig:

Du är en lärare!

Sådan är du
Vissa tycker att du är den mäktigaste och mest inflytelserika personen i hela världen. Det är stort. Men det är fel. Faktum är att du inte ens vill föra över ditt eget synsätt eller din egen tro på någon annan. Makt är inte intressant. Du vill bara hjälpa andra att förstå hur världen fungerar. Tyvärr följer det med lite annat på köpet.

Gör testet du också!

Metroid Prime (del 2)

Någonstans på vägen efter det första spelet bestämde sig tydligen någon för att Metroid Prime är en trilogi. Min kommentar på det är, "okej då". Echoes är i det sammanhanget helt onödigt, men originalet tillsammans med Corruption bildar faktiskt en sammanhängande helhet som är intressant att uppleva.

Corruption alltså. Förutom övergången till Wii och dess speciella kontroll (som för övrigt fungerar alldeles utmärkt, utom att man får lite ont i högerhanden av att peka med wiimoten på skärmen konstant i flera timmar), är det mest utmärkande för denna tredje del att Samus faktiskt interagerar med andra människor. Hon deltar till en början tillsammans med andra prisjägare i den galaktiska federationens försvar mot rymdpiraterna. Ett nytt grepp som ger en ny känsla. Bara att ha med mänskliga röster i spelet sänker så klart original-metroid-känslan av "jag-är-helt-jävla-ensam-på-en-ondskefull-planet-full-av-mördarmonster", men som tur är används den här nya sortens atmosfär i mycket begränsad utsträckning och den största delen är man ensam mot elementen. Eller, nästan, ibland blir man störd av en radiosignal från någon general eller AI-dator som berättar vad man ska göra härnäst, vilket ju sänker ensamhetskänslan ytterligare. Dock finns det ett ganska stort plus gömt bland dessa minus. Mängden historieberättande i Metroid Prime-spelen har ökat genom hela trilogin, men där historien i Echoes var fantasilös är den i Corruption betydligt intressantare, och interaktionen med andra människor mitt i actionscenerna ger en känsla av... hm, vad heter 'urgency' på svenska?

På det hela taget tappar Corruption inte särkilt mycket i känsla, och nästan allt det tar det igen i lirande och mervärde. Skjutandet, hoppandet, utforskandet och samlandet är minst lika roligt som förut, till och med finslipat i flera fall. Dessutom har Retro Studios nog tagit något slags pris i att få folk att spela samma spel flera gånger. Till en början kan man välja svårighetsgrad mellan "Normal" och "Veteran". När man väl klarat spelet en gång dyker även läget "Hypermode" upp. Men varför spela allihop? Jo, det finns ett intressant system för att låsa upp extramaterial som går ut på att samla "credits" genom lirande som man sedan köper bonusfunktioner och concept art-gallerier för. Dessa credits finns i fyra olika typer som man samlar genom att döda bossar, scanna monster och information, eller göra andra speciella grejer, och det finns ett begränsat antal av varje sort. Detta innebär att för att hitta tillräckligt många (nästan alla) för att köpa allt bonusmaterial måste man klara spelet på minst två olika svårighetsgrader, inklusive Hypermode.

Jag hoppas Retro Studios är nöjda med sig själva för att de för första gången har fått mig att börja spela om ett spel omedelbart efter att för första gången ha klarat det. Jag tror de flesta spelare känner igen sig i den samlingsmani som kan uppstå när man ger sig in i ett bra spel som uppmuntrar just samlande. För mig kan det gå över styr ibland. Jag är redan halvvägs igenom andra varvet i Mario Galaxy (vilket också kräver två kompletta varv för att se allting). Jag har maxat statsen i Final Fantasy 6, 7 och 8, samt Chrono Trigger, där jag även sett alla 12 slut. Varför? Bra fråga. På tal om det recenserade Yahtzee från Zero Punctuation Super Mario Galaxy nyligen och tyckte i det sammanhanget att "striving for 100% completion is for unemplyed psychotics and Koreans". 'nuff said.

Metroid Prime (del 1)

Mitt liv tycks mest bestå av TV-spel just nu. Före jul var det Mario Galaxy, sen ett kort brejk för julhelgen hemma, och sen Metroid Prime 3: Corruption. Ingen skola att ta tag i (även om den nu med stormsteg börjar hopa sig som onda moln vid horisonten), inte myckat annat att göra. Livet som helhet känns sådär lagom grått och trist. Och heter man Linus betyder TV-spel under sådana förhållanden en 10-timmar-om-dagen-aktivitet.

Super Metroid till SNES är ett otroligt bra spel. Så är det bara. Förutom att själva lirandet är hur skönt som helst och det råder en perfekt balans mellan utforskande/samlande och fajtande, så är atmosfären i det alldeles unik. Antagligen är det ett av de allra mest stämningsfulla spelen från SNES-generationen.

Metroid Prime förde både bokstavligen och bildligen över Metroidsagan till tre dimensioner. Allt som gjorde Super Metroid bra fanns kvar, och var förhöjt med en hel potens till. Själv satt jag helt trollbunden. Det var första gången sedan jag var elva som ett spel verkligen kunde göra mig skraj, få upp min 'suspension of disbelief' till sådana höjder att jag hoppade till och fick hjärtat i halsgropen när en rymdpirat hoppade ut runt ett hörn och började strimla mig.

En av höjdpunkterna för den känslan i Metroid Prime var det stora cylindriska rummet djupt inne i piraternas anläggning i Phendrana Drifts. När man kliver in där är det dunkelt och tyst. Bara brummandet från maskiner hörs. Man börjar klättra de tre våningarna ner till botten där belöningen väntar. Längs väggarna finns bur efter bur full med inspärrade metroider, och man undrar hela tiden om de kommer att bryta sig ut. Men det gör de inte. Väl nere på golvet får man äntligen tag i värmevisiret. Men i samma sekund blir hela rummet beckmörkt, musiken blir hetsig och någonting börjar ge sig till att slakta en genom mörkret. Man sätter igång värmevisiret och ser plötsligt de gulvita siluetterna av piraterna som har dykt upp. (Förresten, om du inte har spelat något Metroidspel kanske du tycker att 'pirater' låter fånigt. En rymdpirat har dock lika mycket gemensamt med Jack Sparrow som en clementin har med Sankt Peterskyrkan, och kan närmast liknas vid en humanoid korsning mellan en raptor och en bönsyrsa.) På vägen upp igen bryter sig metroiderna ut ur sina burar och man tvingas slåss mot även dem enbart med hjälp av värmesynen.

Metroid Prime 2: Echoes var i stort sett precs likadant som det första spelet, fast lite sämre. Så gott som all story i originalet berättades genom information man själv hittade på de platser man besökte i form av gamla skrifter från det utdöda Chozofolket eller krypterad data i rymdpiraternas datorer. Det gjorde historien 100% frivillig, men fortfarande komplex och intressant. I mina ögon vad det draget inget mindre än rent geni. Ingen tryckte ner någon information i halsen på en, utan man fick själv upptäcka hur allt hängde samman; bit för bit utkristalliserade sig det händelseförlopp som hade lett fram till spelets inledning för en. Spelaren blev i sanning en upptäckare.

I Echoes dyker det mycket snart efter starten upp nåt slags alienspöke och berättar för mig vad som kommer att hända hela resten av spelet. Man ska gå till tre olika platser och göra precis samma sak på alla tre. Och mycket riktigt, när detta är avklarat är det i stort sett bara slutbossen kvar. Skittråkigt. Visst, informationsinsamlandet finns kvar, men det känns påklistrat.

Nu är Echoes givetvis inte dåligt. Lirandet är i stort sett identiskt med ettan, samlandet är lika intressant, och utforskandet... nåja, nästan lika bra i alla fall. När använde sig Nintendo för första gången av greppet att ha två parallella världar, en ljus och en mörk? Zelda 3? Och hur ofta sen dess har det återanvänts? [Retorisk fråga]

Om tredje delen i serien nästa gång.

Bilder lånade från GameSpot.com.

'Gameplay'?

Det är omständigt att skriva om spel på svenska utan en vettig översättning av ordet 'gameplay'. Därför bestämmer jag härmed att 'gameplay' på svenska bör översättas till 'lirande'.