Naket = oseriöst?

I bakgrunden: endast ett lätt surrande i huvudet av ett högt koffeinintag på fastande mage. Höstluften är hög, frisk och kall, och efter en lång promenad sprudlar kreativiteten.

Äntligen har det blivit dags att göra en första ansats till att tackla ämnet om sex och nakenhet i manga/anime. Anledningen till att jag tar mig an det är främst för att jag har fått ett rykte i vår animeförening att vara klart partisk mot fanservice och ecchi. Det här är alltså delvis ett försvarstal.

Ahhh, en riktigt skön lördag. Bara sex timmars sömn efter kultfilmsnatten, men det var det värt. Lång promenad in till stan och Seriebörsen. Tänkte köpa volym två av Megatokyo, men den hade fortfarande inte kommit in, så jag fick nöja mig med nästa volym av Gunsmith Cats. Inte så illa det heller. Min vana trogen blev det sedan en stor Caffé Nougat på Santinis och en halvtimmes högkvalitativ avspänning. Tyvärr är det mycket mer folk där sedan de började servera lunch också; man hör knappt den sköna jazzmusiken i bakgrunden längre för allt sorlet från folket och lattemaskinerna som gnäller i ett. Nåja, när jag väl sjunkit in i min egen lilla värld av skjutvapen, prisjägare och gangsters gjorde det inte så mycket längre.

Gunsmith Cats är sparsmakat vad gället nakenhet och sex, men det finns där, oftast i form av Minnie Mays extravaganta sexliv. I den här volymen (3: The Return of Gray), till exempel, finns det ett helt uppslag där hon ligger på sin säng och onanerar, medan hon tänker på sin försvunne pojkvän (som gått djupt under jorden på flykt undan gangsterligan han tidigare jobbade för som bombexpert).

Jag kom att tänka på problematiken med sex och naket i konst i allmänhet och seriös anime/manga i synnerhet. Många avfärdar det direkt som "fanservice" och kallar det barnsligt och överflödigt, vilket jag tycker är synd. Tankarna drogs till ett föredrag jag var på i onsdags, på Mikaelskyrkans studentgruppsmöte. Det hölls av den homosexuelle prästen Johan Hedlund och hade titeln "Får man vara sexuell i kyrkan?". Den gudsbild som han kommunicerade var mycket annorlunda mot vad man är vad vid att höra från präster i svenska kyrkan. Han poängterade bland annat vikten av att kroppen finns med i förhållandet till Gud. Han menade att ett sunt gudsförhållande måste innehålla en stor kroppslig medvetenhet och till viss del vara "erotiskt". Han talade inte om gud som herre och allsmäktig frälsare, utan som "vän" och "älskare". Titta igenom utställningen Ecce Homo som referens. Johan tog upp den på föredraget, och den är ett guldexempel i sammanhanget.

Det hela kan låta sexualiserat, men det var inte alls intrycket man fick. Tvärtom, en viktig sak i hans föredrag var att ifrågasätta varför homosexuella alltid tvingas vara sexuella - 100% av tiden - i allmänhetens ögon. Homosexuella är ju inte mer sexuella än någon annan. Snarare har de flesta inom kyrkan kanske för låga tankar om sexualitet i allmänhet, vilket har sina orsaker långt tillbaka i tiden och den västerländska traditionen.

Augustinus menade att kroppen var synd, och (mer eller mindre) roten till allt ont. Kombinera det med den Platonska bilden vi har i väst av kroppen och själen som helt åtskilda entiteter och vi har grunden för ett par tusen år av självspäkning, lustförnekelse, synd och skam. Och en grav brist på kroppsmedvetenhet. Det är framför allt detta Johan ifrågasätter.

Den syn på människan som Johans gudsbild förutsätter är olik den traditionellt västerländska och har i stället mycket gemensamt med den österländska (även om han inte använder någon som helst österländsk terminologi). Från det perspektivet finns det ingen uppdelning alls mellan "kropp" och "själ", utan en människa är en människa, med allt vad det innebär.

Jag tycker om den gudsbild som Johan framställer i sitt föredrag. Men jag kan också tänka mig att det kan ha sina sidor. Kanske kan den i förlängningen leda till ökad kroppsfixering? Något vi redan har alltför mycket av idag. Och hade Johan kunnat predika lika frimodigt om kroppens och sexualitetens betydelse för det andliga livet om hans publik bestått av till exempel gravt handikappade eller 80-plus-åringar?

För att sammanfatta det viktigaste jag personligen tar med mig från föredraget: kroppen - och därmed sexualiteten - har en lika viktig roll att spela för det andliga livet som själen. Från det österländska, holistiska perspektivet blir detta helt självklart, eftersom man där inte ens skiljer på kropp och själ.

Det som gör den här synen så kontroversiell är väl bland annat att den tvingar en att konfronteras med den relation man har till sin egen kropp och sexualitet, något som väldigt många är obekväma med.

Men det var ju manga jag pratade om, eller hur? Tja, all kultur kan väl på ett sätt räknas som en sorts andlig upplevelse, och inkluderar därför hela människan, både kropp och själ. Alltså; nakenhet och sex i manga/anime bör inte automatiskt klassas som hentai eller fanservice. Försök först se det som den kroppsliga aspekten av den andliga upplevelsen.

Detta blir ju ibland alldeles omöjligt, i de fall det faktiskt rör sig om genuin fanservice (Cosplay Complex, Ikkitousen, Godannar), porr eller skräpkultur (He Is My Master). Skillnaden är ju en nästan helt subjektiv bedömning (men om du anser La Blue Girl vara ett bra exempel på andligt inspirerande högkultur kanske det är dags att vidga sina vyer lite...).

Testa dig själv nästa gång du konfronteras med nakenhet (manlig eller kvinnlig) eller sex i manga, anime, film, litteratur eller annan konst. Lägg märke till hur du reagerar och fråga dig varför du tycker som du gör om det du ser. Våga dröja dig kvar en stund längre än vanligt utan att börja känna dig pervers eller barnslig. Var ärlig mot dig själv och fråga dig om det du ser tillför något till din upplevelse av verket som helhet, i form av humor, lust, spänning eller vad som helst. (Kom ihåg att det förstås inte innebär att du måste erkänna för någon annan att du tycker att det är okej.)

Har jag grundmurat mitt rykte som ecchi-vän nu? Kommer jag kunna övertyga någon om att jag faktiskt har god smak efter det här...?

Kultfilmsnatten

I bakgrunden: jetplansljudet från min dators fem kylfläktar. Nyss släpat mig ur sängen på denna särdeles gråa och sega dag.

Jag pluggar på C-programmet. Därför är jag med i C-sektionen. C-sektionen har ett festeri. Det festeriet heter CC.

Schemat till CC:s kultfilmsnatt är släppt. Måste säga att jag är en aning besviken. Det hade givits ganska många härliga, obskyra förslag, men det slutliga urvalet blev alldeles för o-obskyrt och vanligt. Av de fjorton långfilmer som visas har jag redan sett tolv, flera av dem ett flertal gånger. Bara Repmånad och Way of the Dragon blir nya erfarenheter. Detta skulle kanske kunna bero på att mottot "Bättre förr!" är ett viktigt slagord på C-sektionen (alltså bättre att se filmer man redan har sett...?), men det är ju mest pateterna som säger så. Nuvarande CC borde vara mer nytänkande och rebelliska och alltså visa ännu äldre filmer som man inte har sett tidigare, så det blir något nytt.

För det första är Akira ungefär 16 gånger mer kult än Ghost in the Shell. Ska man bara se en enda cyberpunk-anime i hela sitt liv är det självklart Akira man ska se. Akira är bäst. Länge leve Akira.

För det andra: åtta av de fjorton filmerna är gjorda efter 1990. Kultfilmsnatt? Nja... Okej, visst finns det nyare kultfilmer, som den duktigt utvalda Natural Born Killers (1994), men... äldre kultpärlor efterlyses!

I övrigt kan jag förstå hur schemaläggarna har tänkt, utom på två punkter; (1) Cube 2: Hypercube. W... T... F!? Den är inte bra, den är inte kult, och det är en uppföljare som är flera mil sämre än sitt original. Och (2) Evil Dead 3: Army of Darkness. Den visades tillsammans med sina båda (mycket bättre) föregångare på kultfilmsnatten för två år sedan. Vill ni visa kultskräckfilmer så har ni fyra klassiska serier med totalt 32 (!) filmer i att välja bland, nämligen Fredagen den 13:e, Halloween, Nightmare on Elm Street och Hellraiser. För att inte tala om alla George A Romeros zombiefilmer!

För att sammanfatta sågningen av årets kultfilmsnatt (som jag givetvis fortfarande kommer att gå på, och antagligen ha hur kul som helst); hjälp till nu allihop, andas in så djupt ni kan, ååååååååååå...

BÄTTRE FÖÖÖÖÖÖÖÖÖÖRR!!!

Haibane Renmei

Haibane Renmei är en serie för alla oss som har gått vidare. Som hade ett annat liv tidigare, som vi har gått ifrån, mer eller mindre frivilligt, och på gott och ont. Ofta lämnar man väl det gamla livet bakom sig efter någon svår period, något som får en att inse (eller tro) att det gamla livet inte håller längre, att man måste gå vidare.

Rakka föds på nytt som Haibane, och minns inte något om livet hon hade innan. Och precis som henne så vill vi ofta glömma det gamla som var. Kanske för att man tycker att den personen man var då var ganska pinsam och barnslig, något man inte riktigt vill kännas vid. Men kanske för att det gör så ont att alla de förhoppningar och all den tillit den där gamla personen hade på något sätt gick om intet.

Men livet fortsätter i den nya världen. Det första man går igenom är en klart förändrad självbild. Rakka får änglavingar och en gloria som en symbol för att hon är en annan person nu, och att den gamla har dött. Men det är knappast något fluffigt himmelrike hon föds till, och aldrig hade hon väl trott att det skulle vara så smärtsamt att förvandlas till en ängel. Vingarna växer fram ur hennes rygg, först som två stora bölder. Smärtan är svår när de slutligen bryter igenom huden och Rakka drabbas av hög feber. Hennes gloria gjuts av metall i en form och måste i början hållas uppe med ståltråd för att alls stanna kvar.

Men precis som i verkliga livet, där vi alltid hittar nya människor att omge oss med, är Rakka inte ensam. Inte ens som pånyttfödda, mer mogna (?) människor klarar vi oss utan hjälp från andra. Tvärtom; i början, när det nya livet känns kallt och hårt och komplicerat, ser vi oss om efter nya förebilder, människor som gått igenom samma sak som vi, och som har funnit sätt att hantera det. Rakka har tur, och blir från början omhändertagen av den äldre Haibanen Reki. Reki stannar vid Rakkas sida när hon går igenom febern, och tvättar hennes vingar rena från blod. En vackrare symbolisk handling kan jag inte tänka mig.

Till slut finner vi oss till rätta i det nya livet, vi får nya vänner och hittar nya sätt att använda vår tid. Vi tänker kanske mindre och mindre på hur det var i det där förra livet, det som vi knappt minns eller vill minnas. Åtminstone är det det som händer med Reki. Men Rakka kan inte sluta tänka på vad som hände innan hon blev Haibane, trots att hennes nya liv går bra. Vilka var hennes föräldrar? Vem var hon själv? Vaga känslor och aningar sveper förbi hennes medvetande. Kan det vara så att hon har oavslutade affärer från sitt förra liv?

Innan Haibane Renmeis 13 avsnitt är slut ska även Reki få upptäcka att det till syvende och sist inte går att fly från det som var, utan att det får svåra konsekvenser. Och vi andra, vi som är verklighetens Haibaner, gör nog rätt i att lära oss samma läxa. Utan kontakten med sina rötter riskerar man att gå förlorad.

Många kramar och tack till min Haibane-kompis Innie för att du alltid påminner mig om den läxan varje gång vi ses.

"Oh yeah,
life goes on
long after the thrill
of living is gone."
--John Cougar Mellencamp

Discordian

Är väl lika bra att göra det officiellt (klicka för att förstora bilden):


Följ den här länken för en närmare förklaring.

Att köpa manga och anime

Närhelst jag köper en ny manga eller anime, är det alltid två delar av min personlighet jag tillfredställer. Två alter egos som ligger i konstant kamp med varandra, med mitt samvete som domare. Å ena sidan har vi den hagalne samlaren, vars enda motivation för att köpa något är att det ser snyggt ut att ha i hyllan, att jag får känslan av att "äga" objektet i fråga; den urskiljningslöse materialisten, som bekräftar sig själv genom sin konsumtion. Och i andra ringhörnan har vi den uppriktige och känslige kulturuppskattaren, som vet att man kan älska en serie så mycket mer om man lägger pengar och tid på att köpa den, får hålla den i handen, bläddra i den och läsa sönder den, än om man bara läser den på en skärm utan att det kostar en ett nickel. En vecka eller två efter varje inköp brukar ronden vara avgjord, och det visar sig vilken av personligheterna som fick ut mest av det.

I fallen Gunsmith Cats, Ghost in the Shell och FLCL var det den Uppriktige. I fallen Appleseed (åtminstonde volym 3 och 4), Ghost in the Shell 2 och Onegai Teacher var det Materialisten.

Men precis som med Yin och Yang, så skulle ingen av dem få särskilt mycket gjort utan den andre.

Filmdygn

I bakgrunden: ingenting. Huvudet surrar av svår sömnbrist och koncentrationen är på bottennivå. Jag kommer att somna innan jag landar på kudden.

Filmdygn i dojon avklarat. På det hela taget mycket lyckat. Här kommer en kronologisk resumé av de delar jag själv var med på.

01:15-02:45: Grave of the Fireflies. Betyg: 4/5
Ghiblifilm om Japan under andra världskriget. Otroligt stark, rörande och sorglig, ibland till den grad att det blir jobbigt att titta.

02:45-04:50: Jackie Chans Jorden runt på 80 dagar. Betyg: -/5
Nej, jag kan inte sätta något betyg. Bara i egenskap av film är den nog värd en fet etta, men så roligt som man hade med att titta på den nuddade den ibland vid fyran. Så Dålig Att Den Var Bra™.

04:50-06:35: Star Wars Holiday Special. Betyg: 1/5
Aj. Aj. Aj. Aj. Aj. Behållningen av den här filmen består i att ens definition på en "dålig film" vidgas ordentligt. Nu vet jag att jag aldrig kommer att se en sämre film. Den funkar liksom som absoluta nollpunkten. Känns som en stabil upplevelse att ha med sig. I övrig endast användbar som uthållighetsövning eller tortyrredskap.

06:35-ca 08:35: Paus. Lade mig i min egen säng och dåsade i sådär en 45 minuter.

08:35-09:00: One Week. Betyg: 4/5
Kort stumfilm från 1920 av och med Buster Keaton. Genialisk slapstick och imponerande stunts.

09:00-10:55: Den röde piraten. Betyg: 3/5
Voj voj. Johnny Depp ter sig som en pinsam fjolla jämte den enorme blåögde ariern Burt Lancaster. Det här kan nog ses som förlagan till Pirates of the Caribbean, vilken den slår ordentligt.

10:55-12:55: I huvudet på John Malkovich. Betyg: 4/5
Extremt stabil hjärnskrynklare med en hel del absurditetskomik, delvis kafkalik.

12:55-14:53: Metropolis. Betyg: 4/5
Fritz Langs original från 1927, den mest fullständiga versionen som har sammanställts (en del av originalmaterialet har gått förlorat). Runt mitten av den drabbades jag av ganska svåra sömnnickningar, vilket var mycket synd, eftersom den här filmen var min största anledning till att gå på filmdygnet alls. Hur som helst; som cineast har man en hel massa intressant att lära sig av den här filmen, förutom att den är snygg och bra.

14:53-15:23: Pizza. Betyg: 4/5
Godaste Hawaiin jag smakat i Linköping. Tyvärr minns jag inte vilken pizzeria den kom ifrån.

15:23-15:42: Popeye the Sailor Meets Sindbad the Sailor. Betyg: 2/5
Karl-Alfred. Vad fan gjorde han här?

15:42-17:40: Kalle och chokladfabriken. Betyg: 3/5
Inleds urstarkt i bästa Burton-stil, men det svagare slutet hindrar fyran.

17:40-20:00: Happiness. Bettyg: 4/5
Mycket tveksam fyra. Delvis helt underbar och klockren. Man sitter och gapar över den nakna realismen och hur sant det är, men mot slutet tycks mig många av relationerna som byggs upp inte så realistiska längre. Och många trådar lämnas hängande, vilket nog är meningen, men det passade inte mig.

Nu-?: Sömn. Betyg: 5/5
Jag vågar mig på ett förhandsbetyg här.

Pladder III

I högtalaren: Miles Davis, "Kind of Blue". Sen eftermiddag; det idoga pluggandet är obönhörligen slut för dagen eftersom hjärnan inte klarar mer. Nyss uppvaknad ur en sån där eftermiddagslur som gör en lika spejsad som vilket neråttjack som helst.

Från och med idag inleder jag mitt projekt med att göra detta till en sån där blogg där 70% av inläggen består av ursäkter för att den inte uppdateras tillräckligt ofta. Nej, seriöst, Shirow-analysen är på gång, Vilken Dag Som Helst™ nu. De senaste dagarna har jag varit upptagen med plugg, LinDai-visning och uppsättandet av en jävla vägghylla som krävde mer blod, svett och tårar (två av tre är inte dåligt...) än vad som borde vara tillåtet. Och, givetvis, en hel del research, i form av läsandet av viktig Shirow-manga som jag hittills missat.

Pluggandet består förresten av att jag måste lära mig C++. Och inte bara så att jag kan använda det, utan verkligen varenda liten jävla obskyr mekanism i hela språket, verkar det. För er specialintresserade finns det exempel på tentor här. Den nästan suveräna bok jag använder för detta ändamål heter Thinking in C++, och finns att läsa i sin helhet här.

Zogoth och jag behövde något att varva Ajruna med, så vi började titta på en serie jag hittade helt av en slump; Sunabouzu, a.k.a. "Desert Punk". Än så länge är den väldigt lik Trigun, men inte lika seriös och med mer fanservice. (Studio Gonzo ligger bakom, vilket ju brukar borga för en viss kvalitet.) Klockren serie att glo på lite då och då, när man vill dra ner seriositeten lite. Rolig och händelserik.

Surfa lugnt därute i höstmörkret, och glöm inte att titta på Lost in Translation på ettan på fredag! Om ni inte bor i Ryd och ska gå på filmdygn i dojon då vill säga.

Hiroyuki Imaishi

I högtalaren: blandade Queen-låtar. Söndag för-/eftermiddag. Lat och slö. Strötittar på gamla animeavsnitt.

Hiroyuki Imaishi är en veteran på studio Gainax som börjar träda fram i rampljuset mer och mer. Hans verk känns lätt igen på de extrema färgsättningarna och den extremt våldsamma animationsstilen. Eftersom hans stil bygger på groteska extremer är det ofta "älska eller hata" som gäller för hans skapelser. Jag älskar, och ser fram emot hans första fullängdsserie som kommer 2007.

Jag, liksom antagligen många andra, fick först upp ögonen för Imaishi i och med FLCL, som släpptes år 2000 och blev lite av en milstolpe i den moderna animehistorien (och självklart måste ses av alla som påstår sig gilla anime). Där var han en av tre animation directors, och hans stil märks allra tydligast i avsnitt fem. Den snyggaste av hans scener är fajten mellan Haruko och Amarao på frisersalongen. Med frenetisk intensitet och utan någon hänsyn för vare sig fysiska lagar eller några regler om animatisk hyfs och återhållsamhet låter han Haruko gå lös med sin elbas-slash-maskingevär i ett myller av exploderande kroppar och med en animationsteknik som bara kan beskrivas som rent ballistisk.

År 2002 var det dags för en ny TV-serie från Gainax, nämligen den parodiska komedin Magical Shopping Arcade Abenobashi. Arbetet med manus, storyboard och regi för de tretton avsnitten var uppdelat på 17 olika medarbetare, vilket avspeglas i hur brokig serien är. Huvudpersonerna förflyttas till ett nytt parallellt universum i varje avsnitt, och vart och ett av dem är en förkroppsligad parodi på någon klassisk anime- eller filmgenre. Imaishi gjorde storyboard till avsnitt 3 och 12, som båda är klart roligare än genomsnittet i serien. Avsnitt 3, som han dessutom regisserade själv, är en total slakt på sci-fi-animen som genre med referenser till många serier, bland andra Gundam. Avsnitt 12 är en orgie i snabba, snygga referenser till hollywoodfilmer som blandas hejvilt, till exempel Terminator 2, Titanic, Tillbaka till framtiden, The Thing, Akira, etc etc. Abenobashi som helhet är inte lika bra, men är nästan värd att se enbart för Imaishis bidrag. Varning för fanservice utfärdas.

Sedan blev det 2004 och Imaishi fick äntligen regissera en hel OAV alldeles själv, denna gången tillsammans med Production I.G. istället för Gainax. Dead Leaves heter den, och den betraktas ibland som ett bevis på att Imaishi har alla sina talangpoäng investerade enbart i visuell stil, och inte bör tillåtas få så fria händer över en produktion. Jag kan delvis hålla med; framemot andra halvan är man på väg att bli färgblind och känner epilepsirycken komma så smått. Berättandet av historien är helt klart låg prioritet för Imaishi, som mest ser berättelsen som ett stativ att hänga upp sin animationskonst på. Han får sagt det som ska sägas, men Dead Leaves bör ändå ses främst ses som en stilstudie. Förutom första halvan då, som faktiskt är smått genialisk i sitt extremt våldsamma porträtt av ett ultrafascistiskt fångläger i omloppsbana, där de söndermuterade fångarna hanteras som skräp och avrättas brutalt vid minsta knystning. Under den påföljande flykten från fängelset mosas kroppar till höger och vänster av enorma, iskalla mördarrobotar och blod och inälvor flyger. Många animeskapare vinner på att använda sig av principen "less is more". Imaishis motto är: "More is more!". Är jag sjuk som gillar det här?

Senare samma år gjorde Gainax en remake på den klassiska serien Cutey Honey. Resultatet blev OAV:n Re: Cutie Honey (jo, stavningen stämmer faktiskt). Imaishi regisserade första avsnittet, som även här är det absolut bästa av de tre. Mycket fanservice även här, men roligare och mer återhållsamt än i Abenobashi. Klart sevärt, och ett måste för fans av Gainax eller Imaishi (eller Cutey Honey, så klart). Tyvärr kan detsamma inte sägas för de andra två avsnitten.

Och nästa år är det alltså dags för herr Imaishi att få regissera en hel TV-serie alldeles själv. Namnet på den är Making Breakthrough Gurren-Lagann (engrish åt folket...), och den kommer att bli 26 avsnitt lång. En Mecha, igen... folket på Gainax gillar robotar. Bästa stället att läsa om serien lär vara på GainaxPages. Och frågan vi alla ställer oss nu är ju; hur kommer Imaishi att lyckas med att ensam regissera ett så här omfattande verk? Kommer karaktärerna att djupna, eller blir det 11 timmars ytlig, frenetisk action? Jag väntar med spänning på svaret.

Pladder II

I högtalaren: Katie Melua, "Call off the Search". Tack för tipset, Innie! Lördag, sen kväll efter filmen, mätt och glad och tänderna är borstade. Bloggdags!

Hade ju tänkt skriva mer om Masamune Shirows tecknarstil och dess förändring över åren, men nu är jag för trött, så det blir lite pladder istället. Vi sparar del 2 av Shirow till nästa gång.

Då ska vi se. Vad har jag konsumerat för visuell popkultur sen sist? Tja, sent igår kväll fick jag äntligen tag i avsnitt ett av Alien Nine, så jag började med det idag. Mycket gulligt. Stackars mellanstadieeleven Yuri Ootani blir uttagen till skolans rymdvarelseutrotarlag och får åka omkring på rullskridskor och fånga läbbiga rymdvarelser med håv. Ungefär som i vilken anime som helst, alltså. Det vill säga, konceptet med att lägga alldeles för stort ansvar på alldeles för unga människor är ju praktiskt taget standard i anime (*hostNGEhost*), som till exempel i den mycket vackra kortfilmen Voices of a Distant Star som jag såg i förrgår. *rekommenderar* Men Alien Nine behandlar hittils ämnet bra och trovärdigt; ser fram emot de andra tre delarna.

Sen blev det avsnitt 16 av Ergo Proxy. Mycket trevligt; det är först i de senaste tre avsnitten eller så som den lite stela karaktären Lil/Real (två olika sätt att transkribera hennes namn från japanska) har börjat utvecklas, och hennes fasad har börjat spricka. Är hon kär i Vincent? När ska hon inse det själv i så fall? Och ska hon någon gång börja se lilla Pino som något mer än bara en robot? I början gillade jag henne för hennes läckra ögonskugga, men nu fortsätter jag titta för att se när hon äntligen ska mjukna, och bli något mer än den bittra och bortskämda dottern till borgmästaren. En lång period nu har jag bara sett serier på 13 avsnitt eller färre, och det är oftast för lite för att skaparna ska ta sig tid till karaktärsutveckling. Skönt att se något längre som omväxling.

Sedan var det nästan slut på saker att se, så jag övervägde en kort stund att fortsätta titta på Vandread. Bleh. Vet inte om jag ska orka se färdigt den. Charmig, så klart, men det räcker inte riktigt. Så jag fuskade istället och fortsatte kolla på Read or Die utan Zogoth. (Gomen ne, Zoggo-kun...) Var ju bara två avsnitt kvar. Ska man sammanfatta serien kan man säga så här; hade de bytt ut de urlöjliga namnen mot något som klingade mindre falskt hade den förbättrats avsevärt. Namn som "Readman", "The Paper", "Miss Deep", "Mr. Gentleman" och liknande låter dumma nog som de är, men när de sedan misshandlas av det japanska engrish-uttalet blir det bara katastrof. Annars en rätt okej, lite charmig actionserie som håller intresset uppe i de tre avsnitt som den består av.

En del saker att se fram emot den kommande veckan. LinDai-visning på tisdag; tre avsnitt Hellsing och Kiki's Delivery Service. Mys- och gyckelskrivarkväll med C-styrelsen, där jag är sekreterare, på torsdag och möte med densamma på fredag (just det är väl mindre upphetsande förstås). Och sedan; filmdygn med LBK i dojon! Hoppas jag kan hitta någon att dra med dit, för jag tror knappast jag lär känna någon som kommer. Många fina filmer att se, bland annat animen Eldflugornas Grav (av Ghibli!) och Fritz Langs Metropolis från 1927. Den senare har jag ingått avtal med min syster om att se innan jag träffar henne nästa gång, för då ska jag visa henne den animerade nyfilmatiseringen av den. *se fram emot*

Nåja, det var det hela för idag. God natt, och lycka till.

Masamune Shirow

I högtalaren: Daft Punks "Discovery", senare övergående i Mobys "Play". Ännu en sen blogg-kväll för mig själv.

Häromkvällen när Zogoth var över satt vi och kikade runt i mitt bildarkiv på teckningar av Masamune Shirow, en av mina absoluta favorittecknare. Ni som inte känner till honom känner ändå säkert till filmen Ghost in the Shell, eller hur? Det var Shirow som gjorde mangan som låg till grund för den; hans mästerverk. Så till er som tycker att filmen är det häftigaste som finns, alltså helt ba' grym, liksom, och typ så här djup och så; vakna upp och läs mangan. Originalet. Till skillnad från filmen - som är djup, filosofisk, stel, mycket vacker och lååååångsam - så är mangan fartfylld, avspänd, humoristisk och personlig. Alla dessa adjektiv är Shirows varumärken (han har fler; se nedan).

Den framgångsrika TV-serien Stand Alone Complex, också baserad på GitS, ligger på många sätt mycket närmre Shirows egen stil, vilket är trevligt för oss fans. Dessvärre har den, precis som filmen, ärvt ett annat av hans varumärken; extremt invecklade politiska plotlines. Den är minst sagt klurig att hänga med i, och ingenting för den som bara är ute efter action.

Sedan kom uppföljaren till filmen; Innocence. Inte mycket att säga om den; regissören Mamoru Oshii fortsätter med sin egen stil. Visuellt mycket snygg. Med det är långt ifrån Shirow.

För någon månad sedan hade en tredje GitS-film premiär i Japan; Solid State Society. Denna är dock en uppföljare på TV-serien och har inget med de första två filmerna att göra. Kolla in den om du gillade TV-serien.

Den första filmen blev ju en dundersuccé här i väst (för att vara en anime, alltså), kanske delvis för att den tog upp sådana frågor som började bli mer och mer aktuella då; cybernetik, skillnaden mellan äkta och artificiell intelligens och värdet av att vara människa i ett samhälle styrt av datorer och robotar. Men om filmen behandlade de frågorna på det filosofiska planet så gör originalmangan det på det praktiska. Visst har den sina filosofiska partier, men Shirow är framför allt en sci-fi-realist. (Eller var, när han i början på 90-talet tecknade GitS.) Visst kan man filosofera över var gränsen ska dras mellan människa och maskin, men vill du ha en riktigt konkret profetia om hur vår framtida värld kommer att se ut när AI och cybernetik utvecklas allt mer; läs mangan. Den blir mer och mer relevant för varje år som går, speciellt för oss som tänkt oss en karriär inom datavetenskap eller människa-dator-interaktion.

Shirow har ju tecknat andra kända serier också; Dominion Tank Police och Appleseed, till exempel. Klart värda att kolla in om du gillade GitS. Dominion är kortast av de tre och är mest lättsamt av allt jag har läst av Shirow. Sista kapitlet är verkligen tecknad humor på hög nivå. Appleseed är på fyra volymer och är ännu inte avslutad, trots att 17 år (!) har gått sedan senaste volymen. Volym 1 och 2 värda att kolla in för vem som helst, medan 3 och 4 nog mest är för hårda fans. Bland de klassiska Shirow-verken återstår då bara Orion och Black Magic, vilka tyvärr utgör ett gapande hål i min mangasamling. (Fy, Len. Var en duktig fanboy och rätta till det vid nästa besök på Seriebörsen.)

Alla dessa mangor utom Orion har animerats i en eller annan form. Förutom de olika GitS-verken är den nya Appleseed-filmen det enda jag sett som verkligen kan rekommenderas. Och vill du titta på Dominion i animerat format, så se för allt smör i Småland till att det blir den gamla serien. Den nya utgörs av sex avsnitt tråkigt, pinsamt, skitnödigt blaj som inte bör röras med en lång pinne av någon.

Shirows tecknarstil har utvecklats en hel del genom åren. Enligt många har hans verk på senare år - på flera olika sätt - barkat åt hellskotta. Mer om det nästa gång.

xkcd

I bakgrunden: inget alls. Upptagen med en viktig ICQ-konversation och multitaskar med att blogga. Några Chocolate Chip Cookies hjälper till.

Fick just ett tips av Vitkor om en ganska unik webcomic med det obskyra namnet xkcd. Nästan bara streckgubbar, men jäkligt smart och ibland underbart rolig. Hittade bland annat den här:


Helt obegriplig om du inte har hört låten Stacy's Mom av Fountains of Wayne. Helt genialt om du har det. Om du gillar låten, (och/eller är ett animefan), se till att kolla in den här hemmagjorda musikvideon. Så får du samtidigt se lite av den klart annorlunda serien Jungle wa Itsumo Hale Nochi Guu.

Arjuna och Miyazaki

I bakgrunden: Der amerikanische Freund på TV:n. Behöver få upp det här inlägget innan filmen är slut om jag vill fortsätta ha ett inlägg per dygn.

Zogoth var hemma hos mig idag och glodde på Earth Maiden Arjuna och käkade chips. Först tänkte vi se Planetes, men jag tyckte det var roligare med något som inte han heller hade sett. Zogoth är en sån som helst bara ser saker han redan har sett. Jag undrar hur stor del av hans animeerfarenhet han har mig att tacka för...?

Temat i Arjuna är miljöförstöring. På ett mycket romantiskt och natursvärmande sätt berättas om jordens förestående undergång, och om huvudpersonen Junas väg till upplysning om naturens balans. Uppblandat med lite lätt drama och en del korta action-sekvenser där Juna genomgår en Mahou Shoujo-förvandling och slåss mot onda (?), osynliga monster. Trots de eviga moralpredikningarna om hur onda och dumma vi människor är, och att det faktiskt inte händer så himla mycket, så tappar jag inte alls intresset. Kanske är det lite väl gulligt ibland, och det känns som om samma sak berättas i varje avsnitt, men jag vill ändå se vidare. Kanske för att serien är så vacker (och bitvis grymt snyggt animerad), kanske för att det är så ovanligt att någon på allvar pratar om miljöförstöring nu för tiden. Det är inte utan att man känner sig lite skyldig när man sitter och käkar chips och dricker Cola under tiden...

Och oundvikligen kommer jag att tänka på Hayao Miyazaki. Ni vet, mannen bakom Spirited Away, Princess Mononoke, med flera toppfilmer. Alla hans verk genomsyras av en stor kärlek till naturen, dess balans och harmoni, och den naggande frågan om hur svårt det är för oss människor att leva tillsammans med den. Detta kommer allra bäst till uttryck i den alldeles underbara Nausicaä of the Valley of Wind. Mangan alltså, inte filmen. Filmen liknar Bolibompavinjetten i jämförelse. Mangan är utan något tvivel den bästa serie jag har läst. Jag rekommenderar den till alla, speciellt ni som inte läser serier i vanliga fall, eller har dåliga erfarenheter av manga.

Frågan som snabbt inställde sig när jag gjorde den här associationen var: skulle Miyazaki ha kunnat göra Arjuna bättre än den blev? Temat borde ju definitivt intressera honom, och Miyazakis verk är ju nästan alltid mästerliga. Frågan är vad han hade gjort annorlunda än Shoji Kawamori. För det första hade han valt att göra en långfilm istället, sin vana trogen (fast det vore ju intressant någon gång att se Miyazaki prova på att göra en serie). För det andra hade han ändrat åldern på hjältinnan och hennes manlige vapendragare från övre till nedre tonåren. För det tredje skulle handlingen utspela sig i Europa istället för Japan. Så långt sträcker sig min trubbiga kristallkula. Någon som vågar sig på vidare gissningar?

Pladder

I högtalaren: Katie Melua, "Piece by Piece". Skrivbordslampan är den enda oasen av ljus i mörkret. Fårskinnstofflor och mysbyxor.

Hade Magnus, Amie och Maria över på middag ikväll. Redigt gött. Tittade på Sympathy for Lady Vengeance, tredje filmen i Park Chan-Wooks hämndtrilogi (tillsammans med Hämnarens Resa och Oldboy). Inget vidare. Såg en ståupprutin med Robin Williams på the Met från 1986 också. Ett geni i sin genre. När han kommer till de politiska skämten tappar man lite, eftersom man inte känner igen namnen. Men en sak är säker; hade han gjort idag med George W. Bush vad han gjorde då med Ronald Reagan hade han nog haft en bra chans att rädda världen.

Just nu sjunger förresten Katie Melua "Halfway up the Hindu Kush". Visste inte vad en Hindu Kush var för något, så jag antog att det var nån slags hinduisk religiös byggnad. Det var det inte. Det var ett bergssystem i centralasien.

Pratade lite om manga också. Bläddrade i Gunsmith Cats. Magnus reagerade på fanservicen. Tja, vad ska man säga. Så länge det är elegant gjort förhöjer det ju bara upplevelsen. Som i den 3D-animerade sektionen av Animatrix, när killen och tjejen hugger kläderna av varandra med katanor. Inget frosseri, bara lite nakenhet, smidigt invävt i händelseflödet. Det lär bli en hel del diskussioner om fanservice här i framtiden; har skaffat mig ett rykte som FS-fan i LinDai-styrelsen, till stor del välförtjänt. Måste försvara min ståndpunkt förr eller senare. Men inte just idag.

Kevin Smith

I högtalaren: Daft Punk, "Discovery". Bara skrivbordslampan tänd, i övrigt mörkt både ute och inne. Coca Cola i Musse Pigg-glas. (God bless America.)

Stannade uppe längre än jag egentligen skulle ha orkat för att se Jay & Silent Bob Strike Back på ettan. Vilken fest. Kevin Smith har blivit mitt nya skyddshelgon.

Efter ikväll har jag sett - av Kevin Smith - Clerks, Mallrats, Chasing Amy, Dogma och J&SBSB. Då återstår bara Jersey Girl och den nya Clerks 2, plus några kortfilmer. Förutom Dogma lyckades jag se dem i kronologisk ordning. Detta tack vare Alex, som introducerade mig till Kevin Smith till att börja med, och förklarade var jag skulle börja (med Clerks, så klart). Tack, Alex! För er som inte visste det; det är alltså Kevin Smith som är Silent Bob, och det är han som regisserar alla filmerna som Jay & Silent Bob är med i.

Kevin är sanslöst bra på det vardagliga. När man ser de stackars killarna som står i centrum i hans filmer får man verkligen känslan av att vara förstådd, att alla ens små mörka hemligheter, ovanor, brister och fel är helt naturliga, självklara och ovidkommande. Så himla skönt. Och han snackar mycket om sex, speciellt då i Chasing Amy. Även det ämnet behandlar han avspänt och naturligt som en katt. Hans avspända inställning till mångfalden av sexuella läggningar är bara så inspirerande. Vissa störs tydligen av att så mycket av hans filmer utspelar sig under bältet. Pryda mesar, säger jag då. Sätt er och se Chasing Amy tills ni når upplysning.

Kevin har också ett mycket utvecklat sinne för dålig smak. Han hanterar den bättre än någon jag vet. Bästa exemplet jag kommer på (som, färskt i minnet, fortfarande får mig att skratta) är den underbart överdrivna Charlies Änglar-scenen i J&SBSB.

Kevins filmer är ju för övrigt fullkomligt nedlusade med kärleksfulla popkulturreferenser, en typ av humor som jag faller pladask för. När jag för ett par timmar sedan fick se Ben Afflecks karaktär sitta och snacka skit om Ben Affleck var det ren njutning. Som en liten kuriosa slash filmkunskapsquiz: försök hitta den snygga referensen till Hajen i Chasing Amy.

Så här säger Kevin Smith om Gud: "Yes, I believe in God. Why? Because I have a career. There can be no better explanation or proof of the existence of God than the fact that I have a film career."

Tja, det är väl det bästa argument för Guds existens jag har hört på länge. Om någon ska lyckas få mig att tro på Gud igen så gissar jag att Kevin Smith har störst chans.

Recension: FLCL

För några dagar sedan fick jag min första recension godkänd av Filmtipset. Wai!

Nystart?

Den här bloggen har varit död länge. Man kan säga att motivationen för att fortsätta den gamla bloggen dog bort, samtidigt som en del förändringar ägde rum i mitt privatliv. Men slutet på en sak innebär början på någonting annat. Vi får väl se vart den här nystarten leder. Om den går samma öde till mötes som nästan alla mina andra skriv- och spelprojekt så är den död igen inom två månader. Men vi kan väl alltid hoppas att den lever längre än så. Om jag bara kan trycka ner min ständiga tendens till att vilja tänka färdigt saker innan de *blir* färdiga. Att så fort som möjligt formulera för mig själv själva essensen i den nya idén. Så fort jag har gjort det är jag "färdig" med idén, och att jobba vidare med den på riktigt känns bara överflödigt.

Och att ge idén ett namn brukar vara den slutliga spiken i kistan för den. Efter det är man så begränsad att det bara inte är roligt längre. Men någonting måste väl projektet heta? Annars är det väl ingenting alls? Taoisten Chu Hsi säger att Taos överskridande natur kan fattas i det tillstånd som varken är tal eller tystnad. Just därför får denna blogg heta: [...]

Cunsmith Cats och Megatokyo

Var på stan idag med en vän. Seriebörsen och därefter Santinis, Linköpings båda huvudattraktioner. Seriebörsen är mysig att gå omkring i, men ger mig också en väldig ångest. Alla dessa serier, alla dessa världar. Och så lite tid. Och så lite pengar. Varje volym man köper innebär att man försakar tiotusen andra volymer som man kunda ha köpt istället. Hur gör man valet? Hur hittar man sin nisch i detta hav av fantasi? Ändå lyckas jag gå därifrån med bara två inköp; andra volymen av Gunsmith Cats och första volymen av MegaTokyo. Båda har jag läst tidigare. Båda är säkra kort. Är jag feg? Blir jag så intimiderad av denna nästan oändliga ocean av möjligheter att jag instinktivt klamrar mig fast vid det jag känner? Nåja, nånstans måste man dra gränsen. Och har jag läst det förut blir jag i alla fall inte besviken.

Gunsmith Cats är en favorit. Jag har en förkärlek för charmiga serier med mycket personlighet, även om det tummas på realism och konflikterna är sparsmakade. Det gör ingenting att man hela tiden vet att det kommer att sluta lyckligt för hjälten, om hjälten är en tillräckligt intressant personlighet. (Inget fan av Stålmannen, alltså. För stark, för perfekt, för kristuslik.) Gunsmith Cats (GC) är ovanligt amerikansk för en manga. Den gör sig oerhört bra i engelsk översättning. Med de två prisjägarna/vapensmederna Rally Vincent och Minnie-May Hopkins i centrum berättar den gangsterhistorier från Chicago, Al Capones hemvist. Tecknaren Kenichi Sonoda är en stor vapennörd, vilket speglas i Rally, som är en lika stor dito. Teckningarna av pistolerna är detaljerade, och här och där förs korta diskussioner om ammunitionstyper, metallhårdhet och liknande. Likaså har Sonoda ett stort bilintresse, vilket också märks tydligt. Han är noga med de olika bilmodellerna som avbildas och låter dem ofta tävla mot varandra.

Äger redan första volymen av GC och ett tiotal av serietidningarna, det formatet som serien först gavs ut i. Serietidningarna är ju större (knappt A4), så helst hade jag ju haft de istället, hela vägen. Men samlingsvolymerna (A5) får duga tills jag orkar ge mig ut på Ebay och leta. Om någon har ett köptips om dem är jag mer än tacksam.

Och så var det MegaTokyo... för mig personligen en knepig nöt att ta sig an. Hade jag inte haft Katte med mig idag hade jag nog inte ens tagit upp den från hyllan. Det var... få se... minst tre år sedan jag läste den sist. Och det tar ju alltid emot att ta upp ett gammalt läsprojekt som man har tappat. Det känns som om man borde ta nya tag, gå framåt och ta sig an nya tider, istället för att hålla sig kvar i det förflutna. När jag först läste MT blev jag helt såld. Sådan charm, sådan verklighet, sådan själ... Jag kunde känna både Largo och Piro inom mig, som om de vore två tidlösa personlighetskomponenter hos både mig och MT-författarna (vilket de ju såklart är). Piro, den hopplöse fanboyen, som har så låga tankar om sig själv, och så låga förväntningar på livet att han kan glädjas åt de allra minsta sakerna, och Largo, den självutnämnde l33tm4573rn, som trivs förträffligt med att vara kung över sin helt egna, för oss andra obeboeliga värld. Men Piro och Largo i MT lever det liv som Piro och Largo inom mig bara drömmer om att få leva. Mitt i fantasins Tokyo, bortom all vett och reson, bland ninjor och sorgsna flickor i snö. Och det får mig att längta bort, till en liknande värld. Det är väl en annan del av förklaringen till varför jag drar mig för att läsa vidare i MT, och återuppliva min egen inre fanboy; jag vet, precis som Piro vet, att verkligheten aldrig kan leva upp till den fantasivärld vi väver ihop inom oss.