Final Fantasy: Kontrollfreakets dröm och mardröm

Mitt längsta blogginlägg hittills, om kontrollbehov och Final Fantasy X.

Jag vet inte om det stämmer, men jag tycker det verkar som om många kontrollmänniskor tycker om TV-spel. (Jag anar en ordvits därinne nånstans, men jag låter den glida den här gången.) Jag har har också en teori om att kontrollmänniskor är de bästa på att utveckla TV-spel också. Mitt illustrerande exempel är SquareSoft. De flesta som alls bryr sig om konsollrollspel är nog rörande överens om att Square är absolut bäst inom det området. På meritlistan har de, förutom hela Final Fantasy-serien, Mana-spelen, Chrono-spelen och ett otal andra klockrena titlar. Jag tror att en av anledningarna till att SquareSoft gör så bra rollspel är att de är ett gäng kontrollfreaks. Men ett kontrollfreak är ett tveeggat svärd...

Enligt mig är FF7 det bästa av alla Squares spel, vid sidan av FF6. Här har Squares kontrollbehov hittat en underbar balans; stridssystemen och allt annat sifferbollande är avancerat, men mycket logiskt och lättförståeligt, och alla små specialhändelser som kryddar spelet är väl genomtänkta. Samtidigt har intrigen och karaktärerna lämnats åt höger hjärnhalva; de är komplexa, mystiska och känslosamma. Resultatet: TV-spelshistoria.

I FF8, däremot, gick det överstyr. Kontrollbehovet tog överhanden även över intrigen, och istället för att vara legosoldat ute för att rädda planeten och upptäcka sin egen dunkla historia och med hela världen emot sig, är man här en liten del av ett stort kvasimilitärt komplex som i sig är en del av ett stort politiskt spel. Intrigen slår mot slutet av spelet knut på sig själv och blir helt oförståelig. Inte alls lika kul. (Likförbannat sitter jag här med över 120 timmars speltid i det...)

Square insåg sitt misstag och försökte hitta tillbaka till sina rötter i och med FF9, det mest svårigenkännliga av spelen i serien. I stark kontrast till åttan är allt här idel sött och gulligt. Överallt finns referenser till gamla FF-spel, ända tillbaka till det allra första. Mycket sagolikt och fluffigt. Ett bra spel, men FF-känslan infinner sig inte riktigt.

Och slutligen, i FFX, var det dags att växa upp. Här har Square varit mycket duktiga och tagit tillvara alla erfarenheter man fått av det myckna experimenterandet från de tre tidigare spelen. Framför allt striderna har blivit mycket mer intressanta och taktiska. I de tidigare spelen visste man hur alla systemen hängde ihop (oftast), men man fick aldrig riktigt chansen att utnyttja kunskapen till fullo. Det får man här.

Stämningen och intrigen är också hybrider mellan spel 7, 8 och 9. Musiken är mycket bra och har mest gemensamt med FF7 och FF8. Den är perfekt ändamålsenlig, dvs den är lätt hypnotisk och smälter in så behagligt i bakgrunden, utan att bli tråkig, att man kan lyssna på den ett dygn i sträck utan att bli det minsta psykotisk.

Sedan kommer vi då till den stora stötestenen med FFX: talet. Det nya experimentet för fjärde generationens spelkonsoller. Kort sagt; den engelska dubbningen av talet är skitdålig. Det vill säga i samma stil som de flesta dubbningar från japanska till engelska. En eller två av rösterna smälter in hyggligt i stämningen, men de andra känns i bästa fall smått pinsamma och som värst olidligt fel. Och värre blir det bara av att jag, som sett mycket anime, ibland känner på mig hur stämningsfullt det hade kunnat bli med orginalrösterna. Tips till Square; släpp en version med orginaltal och engelsk text!

Ur kontrollperspektiv är FFX aningen hårt hållet, åtminstonde i början av spelet. De första 5-10 timmarna verkade bestå av 70% cutscenes och oavbrytbara dialoger. Jag som hör till konsollskolan av spelvärlden blev frustrerad; jag anar att PC-spelande människor hade tröttnat stenhårt efter ett par timmar. Hela tiden finns det dessutom en pil som visar vart du ska ta vägen, och ibland blir vissa områden otillgängliga utan någon förklaring alls, för att man inte ska gå vilse. Tråkigt. Lite för mycket kontroll från Squares sida. Men som i de flesta FF-spel blir rörelsefriheten större ju längre man kommer.

När jag som kontrollfreak (och inbitet FF-fan) sätter mig ner och spelar ett nytt FF-spel är det en dröm på många sätt. Inte bara tack vare de detaljerade och stämningsfulla miljöerna, den spännande intrigen och de dunkla bakomliggande fantasy-mysterierna. Kontrollfreaket inom mig finner dessutom sitt paradis i alla siffror som finns att bolla och manipulera med, nivåer som ska höjas, en uppsjö av föremål och utrustning som ska samlas och förbättras, hemligheter som ska upptäckas, nya stridssystem som ska läras in och optimeras efter, och i bästa fall även ett otal minispel att bemästra.

FFX har dessutom ett helt nytt system för att förbättra karaktärer. Borta är erfarenhetspoäng och nivåer. Alla förbättringar som kan göras är snyggt utlaggda som små cirklar på något som liknar en jättestor spelplan, över vilken alla karaktärerna långsamt förflyttar sig. Du styr själv över varje litet steg som tas, och om du vill kan du i detalj planera dina karaktärers utveckling från början till slut. Inte en siffra höjs utan att jag tydligt ser och styr vad som händer. Vilken dröm för kontrollfreaket i mig...

Men Final Fantasy är också en mardröm. Tänk om man missar något? Många FF-spel innehåller viktiga föremål som går att missa permanent om man inte upptäcker dem vid rätt tillfälle. Och går det verkligen att hitta allt, göra allt, optimera allt? Ibland inte. Då måste man välja. Det kan inte bli perfekt. Detta ger upphov till en djup ångest och sorg i min perfektionistiska TV-spelarsjäl.

Sen är ju saken också den att det går åt så mycket kontroll för att spela final fantasy att man samtidigt tappar kontrollen över allt annat i sitt liv. Det hör liksom till den genuina FF-upplevelsen. Om det har gått en vecka sedan jag började spela ett FF-spel utan att min dygnsrytm blivit vänd minst 135 grader, alla mina andra åtaganden känns som vaga minnen från en svunnen tid och kompisarna börjar fråga varför jag är så konstig nu för tiden, så anser jag att Square inte har gjort sitt jobb ordentligt. Och det kriteriet, kan jag konstatera efter knappt 40 speltimmar, uppfyller FFX i alla fall med råge...

"Du vet att du är över 25 när..."

När jag fyllde 25 fick jag lite åldernoja. När jag kom hem idag efter att ha köpt min första mp3-spelare, vad tror ni är det första jag gör? Jo, att inte slita upp förpackningen och genast kasta mig över manualen för att få igång godiset, utan att lugnt lägga ifrån mig den oöppnade förpackningen och gå och göra något annat i några timmar först. Snacka om ålderstecken...

Magnus föreslog en ny OS-gren idag; spjutkastning med fullkontakt. "Milt," tyckte Micke.

Shameless self-promotion

Fick reda på för några dar sen att min animemusikvideo till Jerk It Out har lagts upp på YouTube.com, helt utan att jag visste om det. Av tre olika människor vid tre olika tillfällen, från februari till juni i år. Bra utlåtanden också. Man blir ju helt klart lite sugen på att göra en till. Kanske i juli att jag får tid att avsluta det pågående videoprojektet som har legat och tagit upp 60 GB på min hårddisk i snart ett halvår...

Fast det är klart...

Ibland kan det ju vara skönt att vara full också...

[insert nothing here]

Tänk så effektiva vi västerlänningar är. Vi låter ingenting gå till spillo; inte en meter, inte en minut. Om vi får lite plats över i lägenheten eller tid över i schemat är vår första tanke oftast: "vad ska jag använda den till?" Vi kommer aldrig på tanken att den där extra biten tid eller plats är bra precis som den är: tom.

Vårt optimeringstänkande är något som österlänningar, och i synnerhet taoister, nog finner mycket ohälsosamt. För taoister är tomheten inte ett slöseri, utan en skatt. En klassisk bild är den om dryckeskärlet. Betrakta till exempel en lermugg. Vilken del av den är det som gör den värdefull och användbar? Leran, såklart. Eller? En taoist hade istället svarat: tomrummet. Det är tomrummet i muggen som vi faktiskt använder. Utan det blir muggen värdelös.

Det finns två olika sorters tomrum; den sorten som verkligen behöver fyllas, som tomrummet i magen när man är hungrig eller i hjärtat när man saknar någon. Men det finns också tomrum som är som allra bäst när det bara är sig självt.

För oss västerlänningar indikerar ord som tomhet och tomrum att någonting saknas. Vi har mycket svårt att acceptera att tomhet i sig kan ha ett värde; för oss är tomhetens enda syfte och mening att bli fylld av något, och alltså sluta att vara tomhet. Tänk på ordet "utrymme." Det är ett speciellt ord för tomhet som är till för att fyllas. Kan det finnas ett svenskt ord för sådan tomhet som måste vara tomhet för att ha ett värde?

Ja, faktiskt har jag lyckats hitta ett förvånadsvärt oansenligt litet ord som säger just detta. Det behandlar bara tidsmässig tomhet, men tanken bakom går att ta med sig till andra områden. Det är både andligt och vardagligt på en gång, och det är det underbara ordet "ledig." Studenter borde ha lättare att förstå vad jag menar; som student har man mycket tid som inte är schemalagd, men man är ändå "aldrig riktigt ledig." Vi lägger in mer i ordet ledig än att bara inte jobba. Ledig är inte bara en beskrivning av de yttre omständigheterna, utan man kan även känna sig ledig. Om man har semester, men ändå mycket att göra, tänker man kanske först att man använder sig av ledigheten. Men snart tvingas man erkänna att men egentligen inte alls är riktigt ledig. När ledigheten fylls (med något mer planerat än att åka till en sjö och ta ett bad) är den inte längre äkta ledighet. Närmre än så kommer nog inte svenska språket till taoisternas tomhet. Ett så ömtåligt och vackert ord, som beskriver något så livsnödvändigt, förtjänar verkligen att tas tillvara.

Tänkt tillbaka till bilden av lermuggen och tänk dig att den är ditt liv. Leran är allt det du gör för att få behålla och upprätthålla ditt liv och leverne; arbetar eller studerar för att få pengar till hyra och mat, äter, sover, sköter hushållet, och alla möjliga andra uppdrag du har. Ta sedan en funderare över vad tomrummet i muggen symboliserar i ditt eget liv.

Glogg

Det här är en glogg. Det vill säga, en skägglogg.

Båda de andra killarna jag känner som bloggar, Dathui och Markus, har skrivit om sina respektive förhållanden till sina skägg, så jag ska väl inte vara sämre. Bakgrunden är att vi ska vara med i C-sektionens fadderi, CQ, som styrs av många obskyra studenttraditioner, däribland skäggodlande. Mot slutet av augusti äger en speciell fest rum med obligatorisk rakning av skägg och valbar rakning av huvud. Fram till dess är vi alla - mer eller mindre mot vår vilja - håriga i ansiktet.

Jag har tidigare haft en del erfarenheter inom ansikstbehåringens område; velat fram och tillbaka mellan hakskägg, helskägg och hakskägg + mustasch. Jag hade precis bestämt mig för att jag trivs bäst utan något alls när det var dags att börja odla inför hösten. Det var i mitten av november 2005. Först var det kul att ha en ursäkt att odla så mycket skägg man bara kunde. Coolt att utnyttja sin manliga potential, liksom. Sedan blev mustaschen lite jobbig när man fick den i maten (uääh!). Nu är skägget så stort att det är i vägen när jag ska sova, och jag längtar till augusti, gasquelaborationen och rakningen. Eventuellt kommer vi att spara allt vårt skägg i en burk och göra en trofé av den.

Jag ser hela den här grejen lite som ett experiment. Om man nu är man och har möjlighet att ha skägg ska man väl utnyttja den, åtminstonde en gång i livet. Och när man väl gör det är det väl lika bra att testa gränsen för hur groteskt det kan bli. Efter det här ska jag aldrig ha så här stort skägg igen, och framförallt inte sån här mustasch. Lite kortare ibland, kanske. Men mest längtar jag efter att få äta kebabpizza med händerna igen...

Skägg växer inåt också. Det måste vara så, för det påverkar hur man tänker. Precis som Micke också sade. Man känner sig mindre attraktiv och blir mindre benägen att ta kontakt med det motsatta könet, och eftersom man tänker att det ändå inte är någon idé att försöka något (man VILL inte kyssa någon med så här mycket hår ivägen), så ger man katten i allt vad romantik heter och ägnar tankarna åt annat istället. Det är häpnadsväckande hur mycket extra energi man får av det, åtminstonde i början. Man blir mer nördig också, har jag märkt. Jag tror att det var Einstein som sade att Gud har givit mannen en hjärna och en penis, men bara tillräckligt med blod för att använda en i taget. Kan inte annat än instämma.

Om att skriva

Att skriva är ett intressant hantverk. För många verkar det vara ett slags terapimetod. Man låter den tänkte läsaren bli terapeuten som bara sitter och ställer enkla frågor för att få en att fortsätta prata på samma spår. Och så gör man det. Så brukade jag göra länge, och det blev långa haranger med stream-of-contiousness som ibland kändes bra att skriva och ibland bara gjorde mig ännu mer förvirrad. Men det var nästan aldrig kul att läsa i efterhand, utom ibland av rent nostalgiska skäl. En dagbok kanske man ska skriva på det sättet. Då är det ju ändå bara en själv som läser den. Då behöver man inte...

[Ett mycket högljutt, rytmiskt skramlande ljuder från korridoren utanför. Ljudet tystnar. Ringklockan ringer. Len öppnar dörren. Utanför står Samus Aran från Metroid i full metallisk stridsmundering.]

Len: Tjena.

Samus: Mmf mmm fm nnnft fft mmnnfftt?

L: Visst, bara att ta i kylen.

[Golvet knakar när Samus går fram till kylen, öppnar den, tar ut en tvålitersflaska med coca cola och börjar halsa den genom en ventil i hjälmen.]

...tänka på att skriva sammanhängande eller ens språkligt korrekt, eller försöka få det att bli intressant för någon annan. Stephen King, som är min förebild vad det gäller att skriva, har en del att säga om det där. Han säger att första gången man skriver en text skriver man för sin egen skull, men när man går igenom den en andra gång för att skriva om den gör man det för läsarens skull. Jag tror det är en bra idé att skilja på de två olika sätten att skriva; för sin egen skull eller för någon annan. Att skriva för sin egen skull kan, som sagt, vara jätteskönt på många sätt. Att skriva för någon annan är mer av ett hantverk; då kan man omarbeta en text flera gånger för att den ska bli så bra som möjligt, om den nu ska vara rolig, spännande, eller stämningsfull på något annat sätt. Det är en aktivitet som jag tycker är hur kul som helst. Man har hundraprocentig frihet att göra vad man vill med språket och med sanningen; man kan ljuga i 110, antingen så att det märks eller...

[Samus halsar fortfarande.]

Len: Lite varmt idag, va?

...så att det inte går att avgöra om det är sant eller inte. Man kan misshandla språket så mycket man vill och hitta på alla möjliga karaktärer. en del kanske skulle invända att många texter ska komma från hjärtat och inte borde köras genom hela det litterära tröskverk som skrivandets hantverk är. Visst, kärleksbrev och dagböcker kanske. När det gäller såna saker finns det ett egenvärde i att de ord som sägs är de första, spontana orden som kommer för en, och att ärlighet råder. Helt enkelt att det kommer från hjärtat. Men jag tror att alla andra texter bara har att vinna på så mycket kreativitet som möjligt.

[Samus halsar vidare. En halvliter kvar i flaskan.]

Undrar om inte många författare är kontrollmänniskor. När man sitter och väver ihop sin egen värld vänjer man sig väl efter ett tag vid att allt beter sig precis som man själv vill och förväntar sig att det ska göra. Allting som sker i den världen är, i ens eget tycke, "snyggt," logiskt och sammanhängande. Så fungerar ju inte den riktiga världen, dock. Det hade väl varit ganska jävligt i längden.

[Samus sänker äntligen flaskan och tar ett enormt andetag, följt av en jätterap som ekar metalliskt genom stridsdräkten.]

S: Mmmf MMMF mm mmf mm fmmfmm!!

L: Du vill inte ta en dusch eller så då?

[Samus dimper tungt ner i soffan, och nånting i dess botten går sönder.]

Att vara författare är nog ganska ensamt, tror jag. Jag har försökt mig på att skriva många gånger, men de gånger jag har varit för mig själv tillräckligt mycket för att hinna göra det har jag ändå varit så deprimerad att skrivandet bara blivit blaj. Och när jag mått bättre har jag ju velat lägga tiden på att vara med kompisar istället för att sitta ensam hemma och skriva. Så det har aldrig blivit så seriöst som jag kanske har tänkt mig ibland. Kanske lika bra det; i valet mellan att uppleva livet eller att skriva om det så tar jag nog oftare det tidigare. Men inte alltid.

S: Mmmf fmmmf mm.

L: Ajdå. Allvarligt? Inget rostskydd alls?

S: Mmf.

L: Men ta av dig dräkten då, om det är så varmt.

S (tvekande): ...mm nnftn. Fnn nnf m nnnfmmt?

L: Shit, jobbigt. Nej, tyvärr, men du kanske kan låna en kofot av Stångis?

S: Fnck thhtngsh!

L: Visst, you're the boss...

Ghost in the Blog

Det går en blogg-våg genom Linköping. Halva klassen har redan börjat, och det krävdes inte mycket övertalning för att få igång mig också. Men vad är syftet med att blogga? Att skriva av sig kan nog vara skönt, men då vill man ju gärna ta upp lite mer personliga saker, sånt man inte vill dela med sig av till resten av världen. Men man vill heller inte göra det för opersonligt, för då kan man lika gärna skriva en bok eller nåt annat istället.

Den här bloggen är i alla fall mest tänkt att läsas av de som känner mig; vet inte än vad den kommer att handla om, men alla de bloggar jag läst som mina klasskompisar har skrivit har handlat om deras vardagliga liv, om allt möjligt som händer och blandade lösa tankar som svävar förbi mellan öronen och vill ut på de vida vågorna på internet och röra på sig. Min lär väl inte bli särskilt annorlunda.

Vad ska jag, till exempel, skriva om idag? Just som jag sitter här och slötittar på Sveriges första match i fotbolls-VM, mot Trinidad & Tobago. Den enda jag kan komma på är hur dumt det är att sitta inomhus en sådan här dag. Det är bara en eller två dagar sedan det blev riktigt varmt, luften är full med härliga dofter...

[dörren till lägenheten öppnas utan knackning. Major Motoko Kusanagi från Ghost in the Shell kliver in. Hon har sina arbetskläder på sig; höga lila pumps, ett tajt baddräktsliknande plagg i lila syntetmaterial med g-string, och en svart läderjacka.]

Motoko: Tjena.

Len: Hej hej.

...och här sitter man likförbannat framför datorn och spelar gamla emulerade GBA-spel. Varje gång man kliver utanför dörren så sprider sig en nästan överjordisk frid inom en, och man...

M: missade jag nåt i första halvlek?

L: Jag missade första 20 minuterna, men inga mål än i alla fall. Zlatan hade en chans en gång, men det sket sig.

M: Okej.

...tar ett djupt andetag som man aldrig vill ska ta slut. Själva luften verkar levande och solen värmer hela ens kropp på en gång. En sån dag som den här är det lätt att bli kär.

[Motoko sätter sig i soffan framför TV:n.]

L: Öj! Öh..., du... Släng gärna en handduk eller nåt på soffan om du ska sitta där i de där kläderna...

M (generat): Ah, okej, visst.

L: Kommer du direkt från jobbet eller?

M: Mm. Har försökt få dem att ändra den här jävla klädpolicyn i flera månader. Det perverse apansiktet Aramaki vägrar såklart.

[Len vänder sig tillbaka till datorn.]

Det är raka motsatsen mot hur man mår hela vinterhalvåret. Det känns som om man har hur mycket energi som helst. Var och joggade imorse med Micke, Jenni och Joel. Helt underbart. Hoppas jag kommer att orka fortsätta med det sen när jag har jobbat mer. En kul grej att göra tillsammans, man får andas massa härlig sommarluft, och man bättrar på motionen.

[Motoko tar en handduk från badrummet, lägger den på soffan och sätter sig.]

M: Jag lade in ett formellt klagomål, men det kom tillbaka med nån pinsam jävla kommentar om "rörelsefrihet i stridssituationer." Sextrakasserier är vad det är.

L: Mmmmm...

M: Hörde du vad jag sa?

L: Mmm, visst, jag bara är lite koncentrerad på det här just nu.

M: Vad gör du?

L: Har börjat blogga.

M (nedlåtande): HA!

[Motoko vänder sig tillbaka till TV:n; andra halvlek av matchen börjar.]

Motoko kom precis förbi förresten. För att kolla på matchen. Det är ganska typiskt henne. Hon är himla snygg, men jävligt bossig. Speciellt när hon har fått i sig lite.

M: Vad skriver du om då?

L: Tja, du vet. Inget speciellt. Livet i allmänhet.

M: Låter tråkigt.

En kall fisk kan hon vara också. Det är väl oundvikligt att hela den här cyborg-grejen börjar påverka en förr eller senare. Eller kan det ha att göra med att hon är bisexuell? Aja, i den här takten lär jag väl ändå aldrig komma igenom hennes hårda "skal," hehe. En del kvinnor har bara för mycket mystik runt sig för att ta sig an. Och andra har för lite. Och så finns det sådana där speciella, sällsynta, som har precis lagom mycket...

M: Har du nån öl?

L (okoncentrerat): A, visst... Öh, nej, förresten, lämnade kvar den hos Micke igår. Käkade middag där och spelade kubb.

M (besviket): Okej.

Fotboll... Har inte kunnat sitta och se en hel sammanhängande fotbollsmatch på hur länge som helst. Sedan VM -94 antagligen. Nej, visst ja, under EM för två år sedan också, men det var ju inte mycket att se. Så fort den här matchen är slut och Motoko har gått ska jag fortsätta med Metroid Fusion. Det är en försämring jämfört med Super Metroid, men fortfarande klart spelbart. Imorgon blir det till att börja ta tag i AI-labbarna, och sedan laga mat för veckan. Jaha, det här var mitt första blogginlägg. Blev det intressant? Nej, inte särskilt, va...? Aja, jag kanske kommer på nåt bättre att skriva om till nästa gång.

M: Kubb... Vilket meningslöst spel egentligen.

L: Heh... Bara för att du alltid förlorar. Jag har torskat fyra av fem matcher den här sommaren, men det spelar inte mig nån roll. Det är ju bara ett sätt att umgås.

[Målchans för Trinidad & Tobago.]

M: Nej! Fan!

L: ... Hejar du på DEM?

M: Mm, jag har en del drivrutiner därifrån.